Via-alpina dag 24

Dag 24: Bivacco Ernesto Lomasti-Zollnersee Hütte

Om det är sant som dem säger att man växer av utmaningear är det just vad jag gjort idag. Det har varit en dag då alla mina kunskaper sats på prov. Allt från navigering, då alla stigar och markeringar för dessa gömts under all snö, men också att navigera i dimma, säkra vägval, behålla lugnet i pressade situationer osv. 

Dagen började rätt så bra, det var rätt så brant på skrå och snöigt/isigt, men med stegjärn och yxan gick det bara fint. Utmaningen där bestod i att ta på och av stegjärnen då det var ca 100 m med snö sen 50 utan och så höll det på. Men även att hitta rätt och välja en så pass säker väg som möjligt var såklart utmanande. Så kom vi så småningom till Rattendorfer Sattel. Det är så kargt och nu när snön har börjat att smälta har den mönstrats av allt grus, lera etc. Så nu kan man snacka om att månvandringskänsla!

Från Rattendorfer Sattel till Straniger Alm, gick det helt smärtfritt. Mycket snö även här. Det har jag som sagt haft hela dagen, ca 1 m ligger kvar. Min kängor började bli genomvåta här nånstans, så för varje steg jag tog kunde jag känna hur det sipprade vatten mellan tårna.  

Regnet låg i luften från start i morse, men började inte falla förrän vi var vid just Straniger Alm. Småskurar kom och gick sedan resten av dagen. Men jag hade tur, för just som jag fått upp tältet kom ett riktigt skyfall.

Sista kilometrarna till Zollnerseehütte var bland de mest utmanande jag varit med om någonsin. Det var under dessa som de flesta av mina kunskaper sats på prov. Här var de delar som syntes av stigen i stort sett helt bortspolad eller tagen av något större snöskred i vinter. Det låg träd som måste ha kommit högre upp nånstans lite varstans och i stort sett alla träd under där vi gick var knäckta på mitten. Vid några tillfällen var jag tvungen att först gå med mina saker, sen gå tillbaka för att hämta Vegas. Djup koncentration gällde hela tiden. Det tar på krafterna att vara fokuserad. En sak är säker, där ville man inte ramla. Vi tog det lugnt, bara ett att göra. Så det tog en himla tid. Inga bilder kunde jag ta av två anledningar. Den första att regnet kom och gick så den var nedpackad och den andra att jag var så helt inne i att inte ramla och att jag och hundarna skulle ta oss fram på ett säkert sätt.

Sista två kilometerna till själva hütten förbi Zollnersee-sjön är säkert väldigt lätta och snabba i vanliga fall trots snö. Men här försvann vår sikt helt och hållet. 

En liten lätt besvikelse när vi kom fram till stugan och insåg att dem låst igen bivackrummet. Missförstå mig rätt, jag älskar att bo i tält. Men när i stort sett allt man har, inkl två hundar, är genomvåta är det ganska fint att bo inomhus och kunna hänga upp ting och tang.