måndag 26 maj 2014

Via-alpina dag 27

Dag 27: Obere Wolayer Alm-St. Lorenzen
Nu har jag slängt om rutten en del, istället för att röra mig uppe i bergen kommer jag att de närmsta dagarna gå genom dalgången Lesachtal. Det ska regna rätt så mycket de kommande dagarna och lavinrisken anses därför hög i det område jag skulle ha rört mig över. 
Klockan hade passerat midnatt igår när jag skulle leta mig tillbaka till tältet. I bäckmörker är det inte lätt att finna ett tält vill jag lova! Mitt lokalsinne/sinne för att hitta blir inte bättre, även fast man kan tro det då jag är ute och flänger som jag gör. Natten var rätt så kall, men jag och hundarna kurade ihop oss tillsammans. Vi vaknade dock tidigt pga kylan, redan före fem. Så det var bara att laga lite frukost och börja att röra på sig för att bli varm igen. 

Jag gick längs med Wolayer Bach hela vägen ned till Gail som är huvudfloden för denna dalgång. Vi startade på 1709 möh och kom ner till 1000. Första kilometrarna var genom ett snötäckt vinterlandskap, så mötte vi våren allt eftersom och tillsist var vi nere i sommaren. Inte illa med tre årstider på en dag! 
Man får aldrig slappna av när man vandrar, bara när man ligger helt horisontalt. Idag gjorde jag misstaget att slappna av och börja tänka på annat när jag kom ner till barmark och en grusväg. Hann inte mer än börja tänka på annat så vek sig högerfoten så illa att jag föll. Gjorde något så djävulskt ont och med det växte bråcket jag har på den foten. Som tur var väntade ett vad lite längre ned för den grusvägen. Det ska gå en väg över den plats där vi vadade, men halva var bortspolad. Vattnet var isande kallt och på djupaste stället nådde det mig up för halva låret. Fick först gå en gång med min packning, sen gå tillbaka för att hämta Bounty och sen gå tillbaka en sista gång för att hämta Vegas packning. Vega visade prov på sin smidighet genom att gå på de uppstickande stenarna så långt det gick för att sedan, från stillastående, hoppa de sista 2 metrarna! 

Så kom vi till byn Nostra och några kilometer senare Birnbaum där vi stannade för att luncha. Hundarna blev snabbt populära bland förbipasserande, (hundarna var däremot mest intresserade av att sova). Jag gillar inte tanken på att något i vandringen ska bli en "transportsträcka". Men när regnet kommer och man går längs en väg blir det lätt att man bara nöter kilometer så blir det inte mycket mer än det.. Men byarna vi passerade på vägen till St Lorenzen var väldigt pittoreska. I St Lorenzen åt jag lunch tillsammans med mannen från nationella fjällräddningen som jag träffade igår samt ägaren av hotellet/restaurangen som jag ska stanna på för natten, även han är fjällräddare. Väldigt intressant att höra om deras arbete! 









Via-alpina dag 26

Dag 26: Untere Valentinalm-Obere Wolayer Alm
Idag är det den 25 maj, min tjugosjätte vandringsdag och tillika min 26 födelsedag!
Startade dagen på bästa tänkbara sätt, en enorm frukost. Jag tror att jag måste ha chockat människorna som drev Almgasthof Valentinalm med min enorma aptit. Dels vid middagen igår och dels i morse. Men vad kan jag säga? Man blir sjukt hungrig efter några dagar på vandring!

Vi började så vår vandring längs en grusväg till att börja med. Via-alpina går egentligen längs en stig parallellt med denna grusväg, men då den var täckt med nedfallna träd och snö kändes det mer värt att slingra sig fram på grusväg. På den var det bart i stort sett alla de 340 höjdmetrarna till Obere Valentinalm, 1540 möh. Där stannade vi till för får första paus. Sen tog jag på mina stegjärn, det var inte särskilt brant upp till Valentintörl, 2152 möh. Men jag upplever ändå att det är lättare att gå med dem på än utan. Utsikten från Valentintörl var sagolikt vacker! Jag har haft växlande molnighet hela dagen, och då jag nådde toppen hade jag sån tur att solen letat sig fram ur molnen och värmde gott. Så där hade vi också en paus. Jag hade fått höra av personalen på Almgasthof Valentinalt (vilken personal förresten, helt fantastiska och trevliga på alla sätt och vis. Dem lade verkligen ned energi på detaljer, såsom uppläggning av mat, vikta handdukar etc) att Wolayer See Hütte inte öppnat för säsongen än (inte förvånad) men att dem har ett vinterrum/bivackrum. Nu är det en sak man måste veta om bivackrummen här i Österrike, -Man behöver en nyckel för att kunna använda dem! Så när jag kom ner till Wolayersee Hütte, 1967 möh, var allt alltså igenbommat. Fanns inte heller någon direkt lämplig plats för ett tält. Allt var väldigt exponerat och inga gröna fläckar. Så efter en timmes paus där i solen bestämde jag mig för att gå ned ytterligare 260 höjdmeter till Obere Wolayer Alm. Inte heller där fanns några gröna fläckar. Men här är helt platt och jag har skydd från några träd. Så i natt blir min första natt direkt på snö. 

Jag blev lite förvånad över att se att det var människor i ett av husen här, jag stannade till för att fråga om det var okej att jag tältade ca 500 meter nedanför deras hus. Det var det! Sen blev jag inbjuden till dem, jag fick veta att de är far och son från Italien som lånat stugan av en vän för att jaga. Jag blev bjuden på pasta med pesto till lunch. När jag sedan skulle gå efter en trevlig lunch fick jag en inbjudan på middag, så klockan 21 ska jag dit på en bit mat. Trevligt värre! Klockan 21 så kommer en tredje man dit också, som arbetar som polis i de närliggande bergen, så då ska jag passa på att fråga om kommande vandringsdagar. Vad jag kan förvänta mig av dem. Kanske att jag måste lägga om rutten för som det ser ut just nu ska jag upp på över 2500 möh i övermorgon. 

Var skönt att ha en lite kortare vandringsdag idag efter de mastodont pass vi haft de senaste dagarna. 
















Via-alpina dag 25

Dag 25: Zollnersee Hütte-Untere Valentinalm
Att varje dag innebär en ny utmaning börjar stå rätt så klart. Även idag har vi mestadels rört oss på snö. Men denna dag kan inte alls jämföras med gårdagen, men det hoppas jag på att aldrig behöva uppleva igen heller. 

I natt regnade det något så kopiöst, som tur var hade det regnat ifrån sig lagom till det blev morgon. Regnmoln har kommit och gått under dagen, men dem har alla valt att släppa sina droppar på andra platser än just där jag befunnit mig. 
Vi började dagen med att gå ned till ett ängslandskap nere vid Obere Bischhofalm, därifrån följde vi sedan en grusväg ett par kilometer. Sista kilometern av den var förstörd av laviner som gått under vintern. Vi vek så av från den på "Pamosioweg", höll oss på ungefär samma höjdmeter i 3 kilometer. Några klurigheter stötte vi på, men med stegjärn och gott samarbete fungerade det fint. Till sist så började den riktiga stigningen upp till Köderkopf, en topp som ligger på 2167 möh. Utsikten jag hade där uppe gjorde verkligen mödan värt. Men det var tungt för benen! 

På andra sidan av Köderkopf var det i stort sett helt snöfritt. Var som att gå upp i vinter och ned i vår. Några snöfält fick vi ta det lite försiktigt på, men i stort var det inga större problem. Vi kom så till Ober Tschintemuntalm, sista kilometrarna dit var småtrixiga bitvis, även dessa pga av laviner tidigare i vinter. 

När vi sedan skulle gå vidare lyckades jag med bedriften att missa "avfart", upptäckte dock detta ganska snart då jag skulle gå nedåt och stigen jag följde ledde uppåt.. Försökte mig på en genväg för att genskjuta den stigen jag skulle följa. Men genvägar är senvägar, mao resulterade det i att jag fick gå tillbaka hela vägen till den punkt där jag upptäckte att jag gått fel och sen tillbaka till stigförgreningen. Som det inte alls var konstigt att jag missat, två gånger fick jag gå förbi där innan jag såg var den var. Det är mest troligt en stig som inte används så ofta ned till Untere Tschintemuntalm. Det fanns några få solblekta, väder och vindpinade markeringar, men som alltså knappt syntes. Stigen försvann nu och då. Men ned kom vi och vi kom ut på det ställe vi skulle. Därifrån väntade ca 4-5 km längs grusväg till Plöcken. Skönt att gå och ha plant under fötterna för en stund!
Som min mat börjar på att ta slut så var min plan att bo och äta i Plöcken. Det blev många timmar med vandring även idag, så lättnaden var stor när jag såg guesthouset torna upp sig. Gick in, får veta två saker. 1. Man kan inte bo där. 2. Dem slutade att servera mat för 45 min sedan. Hur det nu än var och blev så liftade jag med dem till Mauthen där dem bor. Där släppte de av mig vid en matvaruaffär. Hade verkligen tur då jag kom dit 1 (!) min innan den stängde. Fick köpt mat, sen gick jag upp till huvudvägen igen och ställde mig för att lifta tillbaka till Plöcken. Den fjärde bilen stannade : ) Så med ryggsäcken fylld av mat var det lite lättare att gå de sista kilometrarna till Untere Valentinalm! Där bor jag inne i natt, åt en trerättersmiddag. Så jäkla gott. Min kropp bara skriker efter mat hela tiden nu, känns som om jag aldrig kan ge den tillräckligt. Men efter de tre rätterna var jag mätt! Det fick bli en endag förtidig födelsedagspresent till mig själv. 
Så nu ska jag krypa ner nyduschad och nykammad under rena lakan. Skönt! Min kläder har jag tvättat och hoppas på att dem ska hinna torka under natten.