Via-alpina dag 16

Dag 16: Zasavska koca na Prehodavcih-Koca pri izviru Soce

Jag och hundarna blev extremt förvånade när det kom in tre skidalpinister i stugan klockan 01.00 i natt. Vinden hade avtagit något men det blåste fortfarande mycket. 

Klockan 07 var det helt okej ute, fortfarande blåsigt men överkomligt. Bounty tyckte inte det däremot, hon är för liten och lätt så henne fick vinden tag i. Jag fick därför stoppa henne innanför jackan. Så började vi så den branta minskningen ner från Zasavska koca na Prehodavcih. Det var brant och all vind hade omvandlat backarna till något som nästan kan liknas vid en isgata. Inte fullt så illa var det kanske, men det var så pass att jag var tvungen att ta i för att få i stegjärnen. Men så hände det ändå, det som inte får hände. Jag tappar fotfästet. Eller det lager av snö som jag står på släpper från det lagret som låg under. Jag kan bara komma på en gång tidigare i mitt liv då allt gått i slowmotion på samma sätt som nu; -När jag som barn ramlade ner från vår höskulle. Jag gjorde allt för att få stopp med hjälp av både isyxa och stegjärn. Men förgäves, snart hade jag kastats omkull och började göra volter ned för berget. För varje varv dunkades mitt huvud i. Men jag förblev lugn, vet att om man spänner sig skadar man sig mer. Efter någon frivolt slungades Bounty ut från min jacka och fortsatte att kana på egen hand. Ca 150 meter föll vi och med det 50 höjdmeter. Nu kanske någon lustigkurre tänker "Det gick ju snabbare att ta sig ner då". Men nej, det skämtet fungerar inte då vi föll åt fel håll. Fick gå nästan hela vägen upp till den plats varifrån vår åktur startade. 

Bounty har fått blodsprängda ögon och ett sår i rumpan men verkar i övrigt må bra. Hon ville direkt in under min jacka igen. Men när vi nått skogsgränsen och vi fick lä från vinden ville hon gå själv. Det fick hon göra och verkade som sagt må bra. Jag har fått skrubbsår lite varstans på kroppen, en blå och svullen kind som sätter igen ögat allt mer samt en fläskläpp. 

Vi tog det extremt försiktigt sista biten till skogsbrynet. Därifrån var det mindre brant och vi fick åter barmark under våra fötter så sista biten ner till Trenta gick helt smärt- och problemfritt. 

I Trenta gick jag till turistinformationen och fick använda mig av deras wifi. Sen gick jag och handlade mat på den lilla lilla matvaruaffären. Köpte bla två ostar som båda 

är tillverkade i dalgången. 

Sen fortsatte vi att gå. Följde floden Soca nästan hela vägen till Koca pri izviru Soce. Lite innan intill vattnet så slog jag upp tältet. 

Så märkligt hur snabbt det går. Vi började i ett vinterlandskap, några timmar senare är vi nere i en dalgång som riktigt doftar klorofyll. 

Det snöbeklädda berget till höger är Triglav, Sloveniens högsta topp.