Dag 32
Jag har sovit så gott i natt! För varje dag som går blir jag allt piggare och känner mig allt starkare. Skön känsla! Jag har inga tider som styr mig, jag är vad man kallar fri. Men även om jag har denna frihet gillar jag att ha vissa rutiner. Eller jag mår bäst av att ha rutiner kring sömn och mat. Så oftast somnar jag tidigt och vaknar således också rätt så tidigt. Att få vakna tidigt på morgonen och känna sig pigg och utvilad är en oerhörd förmån. I morse vaknade jag rätt så tidigt och unnade mig lyxen att ligga kvar i sovsäcken, öppna upp tältet för att bara ligga och se på när naturen sakta vaknade till liv. Ute var det rätt så grått och från himlen seglade små snöflingor ut. Det är spännande med väder, för samma plats ser helt annorlunda ut beroende på det. Idag var flera av fjällen som jag fick se igår helt dolda.
jag började att skida över sjön Riebnes mot Riebnestjavelk. Medan jag gjorde det började himlen att spricka upp och färgas blå. Det var en rätt så lugn och stilla morgon fram tills alla skoteråkare vaknat till liv. Jag har aldrig tidigare mött så många otrevliga skoteråkare som i det här området är jag rädd att behöva säga. Dom flesta är så klart jättetrevliga, men jag har även mött några riktiga svin. Jag blev tom utskälld för att jag befann mig på leden häromdagen, tänkte då att jaja, karln har väl en dålig dag. Men idag hände det igen av en annan åkare. Varje gång jag hör eller ser skotrar så ställer jag och hundarna oss så långt på sidan som möjligt och låter dom passera. Idag verkade flera tycka att det var en lek att komma så nära oss som möjligt trots breda leder eller tom på sjön.
När jag nåt andra sidan av sjön så mötte jag en skidåkare som är skidar Kungsleden från Hemavan till Abisko. Jag blir lika glad varje gång jag möter andra skidåkare! Vi stod och pratade en stund innan det var dags för mig och hundarna att ta backen upp till Riebnestjavelk. Alice hjälpte till upp för backen efter att ha fått gå lös över hela sjön då hon inte velat dra. Det var en fin backe upp och på andra sidan väntade en ännu finare backe ner. Hej vad det gick! Det gäller att vara mjuk i knäna och ha ett stadigt grep om skakeln ner för backarna, men så roligt det är! Älskar känslan nerför!
Sen kom vi ut på Hornavan och skidade över till Jäckvik. Sol och vindstilla. Fin och njutningsfull åkning. Alice ville inte hjälpa till mer, men när jag fick se en älg på isen framför oss var jag snabb att koppla henne. Aldrig har hon varit så stark som när hon fick syn på älgen. Den skulle visst åt samma håll som vi så i ett par kilometer fick jag hjälp och älgen vek av från leden och sprang till skogs. Sen har Alice inte velat hjälpa till mer idag.
Efter en längre lunchpaus i solen efter Jäckvik så började vi att skida upp mot Pieljekaise nationalpark. Jag vet inte sist jag kände mig så stark i kroppen som jag gjorde upp för denna backe, dom 400 höjdmetrarna kändes knappt. Det är en bra känsla. Vid nationalparksgränsen var det slut på uppförsbacken och skoterspår. Eller dom sista två kilometerna fanns bara några gamla översnöade spår men från gränsen fanns inte en antydan till spår. När jag nådde skogsgränsen så kunde några gamla spår skönjas, men inte mer än så. Måste ha fallit en del snö här! Vi skidade ner genom skogen tills vi nådde Pieljekaisestugan. Jag satt på mig förstärkningsplagg och satte mig ute på altanen och bara njöt av stillheten och solen. 15 grader kallt och krispigt vackert. Jag stannade ute tills solen letat sig ner bakom alla träd. Jag är så lycklig. Dom sista dagarna har jag känt mig så oerhört lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar