Dag 20
Vid midnatt vaknade jag av att mitt ansikte var helt täckt med snö. Jag hade visst råkat öppna ut till absiden och det drev in utifrån. Som jag var så trött skakade jag likt en hund bara av mig snön och stängde igen ut till absiden och somnade sen genast om utan att se mig om i resten av tältet.
Jag vaknade sen 04.30 och då var det betydligt mycket svårare att somna om. Vinden hade tilltagit i styrka och det var som att befinna sig i en tvättmaskin som centrifugerar. Vinden tycktes komma från alla håll samtidigt och ryckte och slet i tältet. Jag såg då att det inte bara drivit in genom ingången utan också genom fönstret. Jag skottade ut det värsta av snön och kollade hur läget verkade se ut utomhus. Ingen ny snö tycktes ha kommit, men vinden var hård och drev med sig snö några meter upp i luften.
Helena som sovit inne i stugan kom till mig 07.15 (vi hade bestämt igår att mötas vid åtta). Den grupp på sex stycken som vi sett igår skulle också sova i stugan samt två till. Så det var hon och åtta fransmän i stugan. Hon hade därför inte kunnat sova bra i natt och mer eller mindre flydde från stugan.
Helena hjälpte mig att packa samman tältet medan jag skodde hundarna och fixade med lite andra små saker. Sen började vi att gå upp mot passet 858 möh. Ca 300 höjdmeter var det som väntade och bitvis var det småbrant. Både Vega och Alice drog som två gudinnor upp till passet! Snön hade blivit hårt packad av all vind så det var fint att gå. Men vinden hade vi emot oss. Vinden växlade i styrka, från att bara svalka en lite lätt till att nästan få en att tappa balansen. Men vi hade god sikt! Eller vi hade god sikt helt tills att vi nådde Pårka och skulle börja skida nedåt. Då hade vi plötsligt total whiteout. Snön började falla och yra och vindstyrkan tilltog. Snön piskade hårt i ansiktet och vi såg inte ett skit. Bara vitt. Det gick inte att se om vi åkte uppåt eller nedåt eller vad som väntade en meter framför skidorna. Men vi tog oss sakta och säkert ned. När vi väl var nere så sprack det upp och det slutade att blåsa så vi tog lunch vid bron som går över Miellädno.
Det var vad man brukar kalla lugnet före stormen. Vi hann inte ens äta upp vår mat innan det började snöa igen och vinden ta i. Både snöandet och vindstyrkan tilltog och när vi började gå så var vinden hård. Snart var den så hård att det började vara svårt att hålla riktningen. Vi följde därför sommarleden så gott som det gick och fick därför ta en del extra höjd mot Áras. Länge såg vi ingenting och länge var vinden så hård att balansen var svår att hålla, men svårast var det som sagt att gå åt "rätt håll".
Vinden mojnade och sikten kom tillbaka när vi var i höjd med samevistet Árasluokta. Vi hade en väldigt fin åkning resten av vägen till Arasluoktastugorna. Vi fick en härlig åkning utför genom en fjällbjörkskog. Solen sken och värmde härligt och vi fick se fjällett Allak när vi tittade bakåt.
Helena gick till själva stugan medan jag satte upp mitt tält. Jag hann dock inte packa in mig och hundarna helt förrän snöandet och vinden kom tillbaka. Hundarna hade snöat och isat igen rätt så rejält under eftermiddagen så dom tyckte att det var väldigt skönt att få komma in i tältet för upptining.
Tanken var i början av dagen och även vid lunch när vädret var så vackert att vi skulle skida till Staloluoktastugorna. Men när vädret blev som det blev tog allt lite längre tid och varken jag eller Helena hade någon lust att trotsa vädret och fortsätta längre när vi kom fram. Bättre att vänta ut vädret i stugan för Helena och tältet för mig och hundarna.. Mysigt med en lång eftermiddag i tältet. Efter att jag fått ordning på hundar och prylar och tänt köket för värmens skull så var det dags för gofika. Digestivkex med brieost och honung samt te och blåbärssoppa. Livet på tur är växlande och underbart! Men imorgon hoppas jag på en vindfri dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar