söndag 17 augusti 2014

Via-alpina dag 101

Dag 101: Badetscha-Vallare

Det finns trevliga saker att se det första man gör när man vaknar och så finns det mindre trevliga. Att slå upp ögonen och det första man ser är en tältduk i stort sett helt täckt av sniglar och åmor räknas till det mindre trevliga. Jag petade bort så många som möjligt innan jag packade samman tältet för att undvika snigelmos när jag sedan skulle ta upp det igen. Snigelslem kan kanske tänkas vara en av de saker som jag har absolut svårast för! Vädret vill till en början inte avslöja vad det tänkte bjuda på under dagen. Men kanske snart efter att vi började vandra stod det klart att vackert väder stod för dörren då alla moln skingrades. Vi började med att gå upp till Furggu, 1872 möh. Alltså lite över 300 höjdmeter. Där vände det och började gå nedför till Zwischbergen, 1300 möh. Vi gick mestadels genom skog och vissa sträckor var väldigt branta. 

Från Zwischbergen började det att gå uppför igen, även nu gick vi genom skog. Att gå genom skog kan ibland ge känslan av att jag inte kommer någonstans. Jag går och går och går, men ingenting förändras. Vi korsade dock bilvägen som går upp till Waira vid flera tillfällen så då fick jag bevis för att jag faktiskt tog mig framåt. Efter några timmar så nådde vi passet Passo di Monscera, 2103 möh och gick in i Italien. Samtidigt som jag satt mig för att luncha invid den lilla sjön så började allt mörkare moln dra in och regnet hänga i luften. Så innan vi gick vidare blev det regnkläder på. Det kom däremot inte många droppar som tur var. Men så är det alltid, tar man inte på sig regnkläder kommer alltid ett hällregn, tar man på sig så kommer det knappt något. Vi gick förbi Refugio Gattascosa, 1993 möh och höll knappt på att ta oss därifrån för hundarna blev så populära! 

När vi väl kom vidare så gick vi mot San Bernardo, 1628 möh. Nån sträcka där kändes det nästa som om jag var hemma i Jämtland igen. Myrmark och tallskog. Vägen från San Bernardo till Vallere, 1823 möh gick väldigt mycket upp och ned men aldrig mycket åt gången. Ned några hundra höjdmeter och så upp några hundra. Det är nästan jobbigare för benen än när det enbart går upp eller ned en längre sträcka. När jag bara hade 200 meter kvar till den plats jag skulle tälta så började det att regna. På trötte ben skyndade jag mig så gott jag kunde upp till det stora metallkorset vid Vallare (hade blivit tipsad om den platsen) och hann inte mer än få tältet på plats så öppnade sig hela himlen. Enligt några jag pratat med under dagen så ska helgen vara väldigt regnig.. 

Det doftar så gott nu där vi går. Det är all rhododendronbuskar som luktar så gott! 















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar