Dag 144: San Bernolfo-La Tinée
I natt var det tydligen ett sjujäkla oväder. Men det missade jag helt. Jag sov lyckligt ovetande om vad som försiggick utanför tältduken hela natten. Det var Nina som berättade för mig om åskan på morgonen.
Till en början verkade det som att vi hade en regnig dag framför oss. Men så började det helt plötsligt att blåsa och vinden tog regnmolnen med sig bort och lämnade en blå himmel efter sig! Vi kom inte iväg att gå förrän vid 11 tiden, något som inte hade med gårdagens vinglas att göra utan helt enkelt det faktum att det gäller att passa på att torka kläder och tält när solen behagar att visa sig. Nu var det dessutom perfekt torkväder, sol i kombination med vind!
Vi började med att gå upp till passet Di Laus, 1950 möh. På vägen upp mötte vi flera jägare som var ute efter gems. Jag måste erkänna att jag alltid tycker att det känns lite otryggt att vandra och vistas i skog och mark när det är jägare i farten.
Vi gick ned till Lago di S. Bernolfo, 113 möh innan vi gick upp till nästa pass Colle de Guercia, 2457 möh och den franska gränsen. Det här passet blev nog det sista passet på över 2000 möh som jag går upp på innan jag når denna turs slutmål Monaco. Några hundra höjdmeter innan vi var uppe så började nya moln dra in.
På väg ned från passet så fanns det ingen egentlig stig eller led att följa. På kartan fanns ett tydligt rött streck. I verkligheten syntes vare sig färgmarkeringar eller rösen. Så det var bara att köra på känslan fram tills att vi mötte en grusväg vid Sespoul bas. Nu var det tvärtom, på kartan fanns ingenting men där i verkligheten fanns den. Vi följde grusvägen ned till vägen D2205 och följde så den asfalterade vägen tills vi kom till Isola, 870 möh.
Efter att ha handlat och vilat lite i Isola så gick vi vidare ett vad vi tänkte skulle bli en liten bit. Men då det först inte fanns något vatten och sedan ingen lämplig tältplats så var det bara att knata på ett längre stycke. Den rätta via alpina leden går genom nationalparken Mercantour, men där får man inte gå med hundar ens om de är kopplade. Så förutom ett kortare stycke så var vi tvungna att gå längs bilvägen som går parallellt med floden La Tinée. På bilvägen får man gå med hund, det är bara i terrängen man inte får vistas. För första gången under hela turen så var jag tvungen att gå i bäckmörker, att hitta en lämplig tältplats blev inte direkt lättare efter mörkrets infall. Men efter några kilometers vandrande längs vägen så fann vi både det och drickbart vatten! Fördelen med att gå sent blev att vi nu fick äta middag under en helt stjärnklar himmel, det var så vackert!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar