Dag 70-71: Prad/Prato allo Stelvio
Jag vaknade tidigt full av förväntan. Idag skulle postkontoret i Stelvio vara öppet så att jag kunde hämta mina paket! : ) Så snart jag fått i mig lite frukost knatade jag iväg från campingen till själva Prad för att ta bussen därifrån. Jag hade dock inte kollat upp det där med busstider. Tänkte att dem går säkert både nu och då. Riktigt så var det inte och jag fick vänta i nästan två timmar på att första bussen skulle komma.. När den väl kom tänkte busschauffören först inte låta mig åka med pga att Vega inte bar munkorg. Efter en del övertalning från mig sida och en säkert sjukt desperat min så lät han mig tillsist hoppa på. Extremt löjligt av honom då jag var bussens enda passagerare. Men regler är väl regler antar jag.. När bussen stannade så sprang jag till postkontoret. Det första jag såg när jag kom in där var tre paket fint staplade i en hög. Jag förstod genast att det var mina då det var tre paket jag väntade på. Det första från mig själv, det andra från min familj och det sista med mina nya kängor.
Jag blev så glad samt lättad när jag såg dem och tänkte att vad skönt allt har kommit fram. Men, det finns nästan alltid ett men. Nu var det så att det tredje paketet var en total överraskning! För att ta det från början. Jag tror att ni som hängde med under Sverige-runt-turen kanske kommer ihåg detta? Att jag mötte ett fantastiskt trevligt par över en lunch när jag cyklade genom Hudiksvall? Det gjorde jag iaf och sedan dess har vi haft sporadisk kontakt över nätet. Nu hade dem alltså bestämt sig för att överraska mig med väldigt välbehövliga och extremt uppskattade saker! När jag läste det tillhörande brevet blev jag rörd till tårar. Tack snälla Roland och Ann-Marie! Det var sannerligen en uppmuntrande överraskning för både mig och hundarna!
I det andra paketet hade min kära underbara söta lillasyster bakat och skickat med energibars och även ett brev, med fanns även mycket annat till både mig och hundarna som blivit utvalt med kärlek och omtanke av min älskade familj. Det tredje paketet var från mig själv. Kartor för kommande etapp.
Men för att återgå till men:et. De nya kängorna fanns inte där! Kvinnan på postkontoret bad mig vänta in brevbäraren. Så det gjorde jag, jag såg så snart han klev ur sin bil att han var tomhänt! Han kom med förslaget att ifall paketet skulle dyka upp imorgon skulle han lämna det på det närliggande hotellet. Så bara att ta sig tillbaka till Prad för att vänta och se.
På kvällen kom Tor och Inge-Mari. Så känslan av att det var en speciell och bra dag bara fortsatte. De hade också med sig tält. Resten av kvällen satt vi och pratade och hade det trevligt. Dem hade även med sig jättemånga presenter till oss alla tre! Så himla roligt att träffa dem under semestertider ett tredje år på raken.
Jag fick hjälp med att försöka spåra det försvunna paketet, men det som stod på fraktbolagets spårningssida på internet var att dem skulle ha varit leverade redan den 3 juli! När jag ringde till dem fick jag samma svar och var dem inte på leveransadressen så måste dem vara försvunna. Jag började tappa modet. Men Ing-Marie körde mig ändå till Stelvio på morgonen så att vi kunde kolla på hotellet om kängorna dykt upp. Gissa hur glad och lättad jag var när en servitris kom med dem mot mig!!! Lyckan och lättnaden var total! Ännu bättre var att dem passade : )
Som synes på den sista bilden så har Inge-Mari klippt mitt hår! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar