Dag 66: Weißerbach-Marangun d'Urschai
Efter att ha hört så mycket om det första passet jag skulle över idag, Getschnerscharte, igår så hade jag nästan svårt att sova. När jag väl sov var sömnen orolig med mardrömmar om hur jag ramlade ned för passet etc. Så det var nästan så att jag hade en liten klump i magen när jag började gå. Jag började gå redan innan solen orkat sig över bergen. Hela dagen har varit sådan att mörka moln hela tiden hotat med regn, men det kom som tur var aldrig medan jag gick. Vägen upp till passet 2819 möh var bitvis väldigt brant och hade några större snöfält som skulle korsas. Snön var någorlunda hård att gå på, men väldigt lurig. Jag följde de spår några måste ha gått nedför igår. Oftast var spåren stabila, men rätt vad det var, utan förvarning, bar inte längre snön och jag sjunk hela benets längd. En av gångerna hade jag det riktigt svårt att ta mig upp. Det var väldigt brant och jag lyckades liksom sätta mig på det andra benet. Men efter att ha sparkat runt lite i hålet blev det större och även det andra benet trillade ned så att jag sedan kunde klättra upp. På några ställen på vägen upp, även dessa väldigt branta, men utan snö var marken täckt av sten och grus som hela tiden gled undan när jag försökte ta mig framåt. Jag blev lite orolig efter att ha hört att denna sidan skulle var den bättre utav dem, alltså att sidan jag skulle ned för skulle vara både brantare och ha mer snö. Efter att ha nått toppen så blev jag väldigt lättad när jag tittade ned mot Jamtalhütte, där fanns nästan ingen snö alls! Visst var det brant, men stigen var i stort sett hela tiden snöfri! Några passager var riktigt branta men det gick bra både för mig och hundarna.
Det började blåsa en del efter att jag kommit de första 100 höjdmetrarna ned. Men inte så att den besvärade. Mer att det kändes väldigt ovant. Under de dagar jag vandrat längs alperna är de dagar med vind lätträknade. Jag stannade sedan till vid Jamtalhütte, 2165 möh, för att hundarna skulle få vila och jag äta lunch. Jag beställde nån rätt med jättemycket smält ost och potatis. Det var väldigt gott till en början men blev snabbt för mycket. Men av den energibomben stod jag mig sedan resten av dagen! Jag frågade sedan personalen innan jag gick vidare för hur nästa pass, Futschöl Pass 2768 möh, jag skulle över kunde tänkas vara. Jag fick svaret att det skulle vara som Getschnerscharte. Men att jag denna gång skulle ha snö på vägen ned. Detta visade sig inte alls stämma överhuvudtaget, det var inte i närheten av så brant och de snöfält jag skulle över hade jag på vägen upp och inte ned. Det var hursomhelst en vacker vandring upp till Schweiziska gränsen. Men vinden tilltog allt mer i styrka och jag hade den hela tiden mot mig, förutom en del vindkast som kunde komma från precis vilket håll som helst. Den sista biten upp till passet var vinden så pass hård i styrka att det började att vara svårt att gå och ännu svårare att stå still. Uppe på passet stannade jag en liten stund för att klä på mig lite mer, ett inte helt lätt uppdrag. Bounty ville inte längre vara ute i vinden så så snart som jag fått på mig jackan kröp hon in under den och jag fick bära henne. Det blev som tur var snart bättre med vinden och den mojnade efter att jag gått ned en bit mot dalgången Urschai. Bounty kunde alltså gå resten själv. Samtidigt som vinden mojnade började molnen bli allt tyngre och mörkare. När jag sedan kom ned till floden Aua D'Urschai så var dem väldigt tunga och det riktgt kändes hur nära regnet var. Jag slog därför upp tältet på en platt och fin yta, efter 20 min kom en riktig skur. Då var det riktigt skönt att sitta inne i tältet. Eller ligga rättare sagt, jag och hundarna slumrade till för en timme till ljudet av regndroppar mot duken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar