Hemmalunk

Vardagslivet är återställt. De rutiner jag hade innan jag åkte har åter infunnit sig.

 

Jag har verkligen varit jättedålig på att uppdatera nu ett tag. Det är för att jag ännu inte tagit mig hela vägen hem. Men det gör jag förhoppningsvis idag. Tar tåget från Stockholm om några timmar. Så i helgen ska jag göra mitt yttersta för komma ikapp här på bloggen och lägga in bilder från HRP turen.

 

HRP dag 43-48

Dag 43. 6/10

Klart kallaste natten! Vaknade flera gånger pga att jag frös och när jag kollade ut en av gångerna föll ett lätt snöfall. Dimman låg tät när vi startade gå upp mot Canigou, 2784 möh. 484 höjdmeter hade vi kvar till toppen. Endast de sista 100 av dem branta och rätt så svåra. Vega imponerade alla som var där. Att denna topp var populär hade jag läst. Men att den skulle vara fullt så populär som det visade sig att den var, var jag inte beredd på. Redan 9.30 när jag nådde den var där redan många på plats. Människor bokstavligen vallfärdade till den. Hela tiden fylldes det på med nya vandrare i alla åldrar. (Den vanligaste stigen upp till den går från motsatt håll som jag kom från). 

Hursomhelst, på vägen upp var jag tvungen att hjälpa Vega förbi några av kruxen genom att lyfta henne. 

Ingen utsikt från toppen, förutom under några sekunder då dimman tillfälligt lättade just som vi var på väg ned. Då fick vi se havet klart och tydligt! Inte heller såg det ut som om det var särskilt långt borta. 

Vägen ner till Refuge des Cortales (som alltså är den vanligaste vägen att gå upp) var enkel. Vega är rolig. Hon tar mer än gärna emot komplimanger och beröm från människor vi möter, men som den bouvier hon är låter hon ingen av dem ge henne minsta lilla klapp. 

Väl nere vid refuget var det som att gå från vinter, det var lite snö på toppen, korset som står där var täckt med is och vindarna isande kalla, till en varm sommardag. Jag gick in åt en crêpe och drack en kopp varm choklad samt diskuterade vägval med en av dem som jobbade där innan jag gick vidare. 

Därifrån är vandringen jättevacker, den går längs en helt underbar stig. Och den blir bara bättre och bättre. Det var vackert med magisk utsikt helt ner till Col de la Cirère. På vägen ner vid l'Estanyol, 1479 möh mötte jag en ryss, Andrej. Vi gick 6 km tillsammans därifrån till lite efter Batère. Han går också HRP, men med lite annan fart och förutsättningar än jag. Mao är han betydligt snabbare. Han har hållet på 10 dagar mindre än jag. Det var tur att jag mötte honom för jag var verkligen trött just där och då. Sådana gånger underlättar det att ha sällskap. Andrej kör på att vandra så lätt som möjligt. Han har därför gjort och eller modifierat sin utrustning själv. Bla har han sytt sitt tält och sin sovsäck själv. 

HRP dag 37-42

Dag 37. 30/9

Vaknade minst sagt utvilad. Sov säkert 10 timmar, möjligen mer i natt. När jag började  kändes benen (samt resten av kroppen) piggare än på länge. En stig tog oss från l'Hospitalet-près-l'Andorre, så att vi slapp gå längs väg N-20. När jag började komma upp lite i höjd kändes det verkligen konstigt. Nedanför mig pågick den "verkliga" världen med hus, bilar, massa ljud etc och där uppe ovanför allt var jag. Så långt bort från allt, men ändå så nära. Jag tror att de som känner mig vet vilken av de två världarna jag trivs bäst i. 

Började på 1436 möh, trodde att jag skulle kunna fylla på väskan med mat här. Men den lilla mataffär som nämndes i min guidebok fanns iaf inte. Tur att jag köpte lite extra när jag handlade mat sist så att jag klarar mig fint ändå. Dock kunde jag köpa bröd i hotellets lilla restaurang. 

Gick upp genom Bois Long till sjön Étang des Bésins, 1973 möh. Där stannade vi en stund i solen innan vi fortsatte vidare upp till Refuge des Bésins, 2104 möh och sedan längs GR10 vidare upp till Col de Coume d'Agnel, 2470 möh. Därifrån gick vi sen ner till Éstany de Rouzet, 2234 möh.

Landskapet har påmint en hel del om den jämtländska fjällvärlden idag. Speciellt från passet och ned. För att känna mig ännu mer hemma så har det regnat i tillägg. På väg upp för passet värmde solen så att jag var tvungen att byta om till shorts och linne. Sen tog det nog inte mer än 30 min så kom stora moln inomhus täckte himlen. När jag sedan var uppe i passet började det regna. Regnandet höll i sig tills vi kom ner till sjön. Skönt att sitta inne i tältet och höra regndropparna smattra mot tältduken. Perfekt tältplats i tillägg, den har allt man kan önska. Den är platt, mjuk, har tillgång till vatten och en vacker utsikt:) dagen fick sluta tidigare än tänkt. Sitter hellre och har det bra i tältet när det regnar än ger mig ut i det...

HRP dag 29-36

Dag 29. 22/9

Tre pass skulle vi gå över idag. Coll de la Cornella, 2485 möh, Coll De Curios, 2428 möh och Coll de Calberante, 2610 möh. 

En stor del av dagen har varit längs helt omarkerade stigar och eller svagt markerade. Så en hel del tid har jag varit tvungen att lägga på orientering. 

Efter ett av passen var det väldigt brant nedför. Men vi tog det väldigt lugnt  så det gick bra. Vi gick bort till Refufi Mont-Roig. För att ta sig dit måste man korsa utloppet från Estany de la Gallina. Vega är så modig! Efter att jag tagit av hennes väska hoppade hon över som om det vore den enklaste sak i världen. Själv var jag tvungen att ta det lite mer försiktigt för att inte riskera att plurra. 

Sen gick vi vidare till Plana del Faio. Juli ska gå med oss några dagar from imorgon. För att få tag i honom och berätta hur långt vi tagit oss och vart han hittar igen oss måste jag fylla på min telefon med pengar. För att kunna göra det måste jag ha tillgång till internet. Jag gick därför en omväg för att ta mig till en camping, Bordes de Graus för att se om de har wifi. Tyvärr hade dem stängt för säsongen... Så det var bara att gå hela vägen ner till Tavascan. Där hittade jag ett hotell, 25 euro för ett dubbelrum inkl frukost. Inte illa! :) Två enkelsängar, en till mig och en till Vega ;) Vardagslyx!

HRP dag 24-28

Dag 24. 17/9

Det finns alla typer och modeller av friluftsare. Jag tror att alla som varit ute sett de olika typerna, så jag behöver inte gå in djupare på dem. I refuget fanns 5 övernattare till. Tightstyper. För den kategorien är det viktigt att allt har ett coolt märke och väger så lite som möjligt. Dessa villa kunna röra sig snabbt över bergen. Dem skulle upp på nån topp, åkte taxi till refuget på kvällen och körde med alpinstart. Med pannlampor började dem leta sig fram. Själv låg jag och Vega  kvar nån timme till. Kroppen känns inte som den brukar.

Hela dagen har jag gått utan karta. Men tänkte att just denna sträcka skulle fungera bra ändå som jag skulle gå längs markerad led. Med guidebokens hjälp fungerade det, men jag saknade att kunna "följa med". 

Jag började med att gå längs Barranco de Vallibierna jupp till Pleta de Llosas. Därifrån började en av de, enligt min guidebok,  vackraste sektionerna av hela Gr 11. Ett kargt alpint landskap. Helt upp till Collado de Vallibierna, 2710 möh. Bitvis var det rätt så svårt att gå över bla stora stenblock. 

Därifrån gick det sedan till en början brant ned till en korsning där GR 11 delar på sig, 2419 möh. Tur att guideboken är med så att jag valde rätt. 

Flera vackra små sjöar har jag passerat idag. När vädret är varmt som idag frestar det verkligen att hoppa i det klara vattnet :) Lagos de Rio Bueno och Lagos de Anglios sjöar skulle  bla passeras innan det var dags att gå nedför på riktigt. Brant och halt var det att gå. Med trötta ben, riktigt svårt. Speciellt när jag kom in i skogen var det trixigt, lerigt och väldigt halt. Där lyckade jag dra en vurpa, rakt framlänges, en Anja Persson säl. Som tur var gjorde jag mig inte illa utan skrapade bara upp ena smalbenet och knät lite. Sista biten ner till väg N 230 var som tur var mer lättframkomlig. Den gick längs forsande vatten. Helt ner till 1430 möh skulle vi. 

När jag kom ner till vägen gick vi upp till Hospital de Vielha (obs namnet på en by, inget sjukhus). Varifrån vi gick upp på en platå för att slå upp tältet. Nere vid vägen vill man inte vara, ett vägarbetsområde. De håller på att bygga en tunnel, inte alls vackert. Och det är det vackra jag vill åt när jag är ute. Så nu har jag det vackert och bra :)

HRP dag 18-23

Dag 18. 11/9

Att vandra ensam är långt ifrån detsamma som att gå i grupp eller i sällskap med någon. Har man sen gått ensam ett tag och fått in rutiner som passar en själv är det INTE helt lätt att anpassa sig till att gå med någon. 

Mao blev det inte helt som jag tänkt mig idag. Mark vill gå med några dagar. Det blir bra bara vi hamnar på samma våglängd eller vad man ska säga.  Tanken var att vi skulle gå ca 15 km, vi kom inte mer än två..

 Jag har fått köpt en ny kamera som den jag hade lade av. 

Helt underbart att Vega är tillbaka hos mig! Hon verkar gilla att var igång att vandra igen (iaf vad jag kunde se av denna mjukstart;). Hennes ben är helt och hållet bra och hon går med svansen högt. Speciellt när vi möter andra vandrare  sträcker hon på sig lite extra, hon älskar att få beröm.