tisdag 20 mars 2012

Sverige runt: dag 48

Dag 48: Järvoken-Mellan Abelvattnet och Ropenbleriken, 15 km.

Äta sig glad. Är det detsamma som att tröstäta? Om det är det är det just vad jag har gjort (jisses, fyra det i samma mening;) För att bli lite lättare till mods har jag just "lyxfikat", digestivekex med brieost.

Lyckokänslan över det braiga föret blev kortvarig (måste erkänna att jag hoppats på att det skull hålla i sig mer än ett par dagar)och över vädret ännu kortare, enbart igår eftermiddag.

I natt har det snöat. Idag har det......snöat. Förutom en stund mitt på dagen då det regnade istället. Den som tror att jag börjar vara leds på vädret tror helt rätt. Jag börjar på att vara helt sjukt leds, känns som om att jag haft så många dagar med dåligt väder att jag enbart ska ha bra framför mig. Men så verkar det inte bli..  Vi kämpade oss fram i sugande snö, 15 km senare mellan Abelvattnet och Ropenbleriken slog vi läger. Varken jag eller Vega hade då någon lust att gå vidare. Hon har kämpat så galet bra idag, i början av turen tog hon sig inte fram över huvudtaget i sånt här före, men idag har jag bara bahövt hjälpa henne i ett par uppförsbackar! Jag har bara ett ord att säga om nysnö. Usch! Den suger fast skidor, pulkor och stavar. Sätter sig som klister på allt den kommer åt. Nu eldar jag för fullt, allt det som blivit blött omvandlar därför tältet till en ångbastu. Att få Vega torr är vissa dagar ett heltidsarbete.

Idag provade jag något nytt. Vegas pulka suger sig inte bara fast i snön. Den suger fast snön också. Provade därför att smörja in den med "rapid glide" tror att det fungerade rätt så bra.

Igår när jag lade mig trodde jag verkligen att jag skulle få en fin dag (mannen jag träffade sa att den skulle bli som den var igår eftermiddag), rent vädermässigt har den varit värdelös. Rent naturupplevelsemässigt har den inte heller varit särskilt bra. I sånt här väder ser man inte mycket.. Men däremot fick jag se något så fantastiskt som en järv igår! När det började skymma igår var jag på Järvoken (mycket passande namn;), ca 150 meter framför mig kom det fram ett mörkt, kutryggigt lite "smålufsande" djur som var mindre än en räv. Den såg inte mig först, så jag kunde stå och kolla på den i flera minuter  innan den upptäckte oss (Vega är inte så uppmärksam av sig så hon såg den inte överhuvudtaget). Att ett så pass litet djur kan ha så stora fötter, den skulle aldrig få bli barbiedocka tänker jag.. En tanke till, lita inte på de du möter säger om väder och avstånd. Stämmer aldrig.
 

3 kommentarer:

  1. Nu tycker jag att han där ovan får ge er bättre väder. Här hemma regnar det. Ska bli bättre i helgen, men man har ju blivit lurad förr. Ha det gott // Kersti

    SvaraRadera
  2. Ja, ni kämpar på minst sagt....inte avundsjuk....Här ska det bli sommar till helgen sägs det. Man får väl hoppas att ni också nås av det. Tänk en lunch i solen.....det önskar jag er..Skönt att höra att ni äter ordentligt;-) Mat är ju viktigt på alla sätt när allt annat inte piggar upp.....Ha det så gott ni kan....hälsar Arrie o jag ifrån soffan :-)

    SvaraRadera
  3. Ni jobbar på duktigt, synd att ni har sådan otur med vädret!! Men det finns mycket att lära av det med. Roligt att du visar att Bouvier är en ras att räkna med när de verkligen får chansen. Du är duktig med henne och ser till hennes bästa. Det är inte så dumt med med en go kompis att krama när vinden biter i.
    Jag förstår upplevelsen att vara ensam med bara sin hund. Det blir så intensivt och på ett annat plan än med nänniskor. Hälsar Lovaktarna / Mary, kramar till er båda från oss!

    SvaraRadera