fredag 20 februari 2015

Vita bandet 2015

19/2-15
Det har varit en sån där vit dag. En dag då man inte helt säkert kan veta vart himlen slutar och marken tar vid. Vart än jag tittat, tusentals nyanser av vitt.

Idag fick jag fatta det enda riktiga. Att vända om till Kautokeino. Snön framåt bär inte. Mina och hundarnas spår bär däremot, men dom går ju bakåt. Som tur är syns dom gamla spåren någorlunda trots blåsten igår. Som oftast var spåren helt täckta, men tittade jag riktigt noga kunde jag urskilja var nånstans dom gick. På dom platser som jag inte såg det, kände jag det! Det var bara precis i spåren som det bar, gick jag så bara en decimeter utanför brakade jag igenom. Där jag inte hittade spåren gjorde hundarna det!

På  3 timmars skidåkning hade jag och hundarna kommit till den lägerplats vi hade för 2 nätter sedan, alltså den vid Raisvannhytta. Där rör det så inbjudande ur skorstenen. Jag åkte dit och pratade med de två tjeckiska männen som just kommit dit. Även dom hade haft problem med snön. 

Aldrig har jag varit med om något värre i skidåkningsväg tror jag. Eller så har jag det, men då måste jag ha förträngt det! Igår 1 km på 4 timmar. Men det var inte just det som låg i grund till att jag vände. För att nöta på går bra. Jag känner att jag har tiden. Men att den jäkla snön skulle vara så förbannat vass att den förvandlade hundarnas ben till kycklingklubbor kan jag däremot inte acceptera! För att inte det skulle bli värre så kändes det helt och hållet rätt att vända. Att vända är däremot oftast något jag inte gillar, men idag kändes det bara rätt! 

Underbart att Vega kunde dra pulkan också! Ikväll ska jag spåna på möjligheter för fortsättningen av turen. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar