fredag 20 februari 2015

Vita bandet 2015

15/2-15
Alla hjärtans dag 2015 blev en dag i bilåkandets tecken. Jag, Vega, Alice och Bounty satt i baksätet i pappas Nissan. Det var inte särskilt bekvämt, men väldigt mysigt! Pappa körde bilen med siktet inställt på norr. Som bilsällskap till pappa så var Tryggve med. 

Vi begav oss av tidigt på morgonen. Redan dagen innan var bilen fylld till bredden och höjden av allt som skulle med på turen. Medan vi körde ut mot kusten så var jag både nervös och förväntansfull, precis så som man ska vara. Jag gick igenom min packning gång på gång i huvudet och drömde och fantiserade om den kommande turen. 

Första stoppet blev i Umeå. Där lämnade vi av lite prylar och tog en snabb fika på en mack. Nästa stopp blev i Norrfjärden hemma hos Lasse och Gertrud. Där blev vi bjudna på en riktigt god middag. Medan jag åt den slog tanken mig att det här blir den sista "riktiga" middagen nu på ett tag.. Det var väldigt trevligt att vara tillbaka i deras kök. Sist var 2012 när jag cyklade förbi under min Sverige runt tur. 

Det slutliga stoppet blev Pajala där vi tog in på ett lägenhetshotell.

Tidigt på morgonen den 15/2 började vi att rulla från Pajala efter att ha ätit frukost. Bilens utetermometer växlade mellan temperaturer mellan -15 och -27 grader. Att dagen skulle förbli kall stod snart klart. 

Jag sov under större delen av resan till Kautokeino. Det gjorde även hundarna. I elvatiden var vi framme på den plats som jag så länge längtat efter! Men innan jag satt av med skidor, hundar och pulkor gick vi in på hotellet och åt pizza. Tack Tryggve! Medan jag väntade på att den skulle bli färdig så fixade jag för avfärd. Jag packade ut pulkorna från bilen och packade dem samman. Jag fyllde termosarna med hett vatten från hotellet. Jag bytte mina resekläder till mina varma härliga skidkläder. 

Sen var det äntligen dags! Pulkorna stod färdiga och hundarna redo! Det var dags att vinka adjö till pappsen, Tryggve och mitt lilla hjärtgryn Bounty.

Det är verkligen tur att Vega och Alice är så snälla som dem faktiskt är. Vi hann inte mer än en kilometer innan en lösspringande hund kom emot oss i full fart. Den var förvisso vara leksugen, men ändå. Att bli av med den och få den att vända och springa hem var bara att glömma. Jag stannade flera bilar för att få hjälp, men fick samma svar av varje chaufför. "Det är bara så som den är, du får nog räkna med att den kommer att fortsätta att följa efter dig. Att den hunden är det ingen som kommer att sakna". Att ha den hunden med var något som tog väldigt mycket extra tid. Den hoppade på och knuffade mina hundar hela tiden. Men efter att ha skidat till vägs ände (eller där vägen slutar att vara plogad) så gick iaf en bilist med på att ta hunden med sig tillbaka till Kautokeino! 

Det har gått bra att ta sig fram där det var kört. På sidan av leder och uppkörd väg sjönk hundarna ned så mycket att dem inte kunde avancera framåt. 

Att sätta upp mitt gamla Nammatjtält kändes ovant, men det kom snart på plats och jag och hundarna kunde göra oss hemmastadda. 
Vet inte om Alice tar efter Vega eller om hon bara var för trött för hyss och bråk för hon har skött sig exemplariskt. 

Jag har både gas och bensin med mig den här gången. Fint när man kan använda det på samma kök! Idag testade jag primus vintergas för första gången i fält. Det var nånstans mellan -15 och -20 ute och det fungerade! 










Inga kommentarer:

Skicka en kommentar