Naturkompaniet 365

Idag fick jag ett meddelande från en vän som sa att det fanns en notis om min och hundarnas tur i Naturkompaniets tidning 365. 

Via-alpina dag 146

Dag 146: St Sauveur sur Tinée-St Martin Vésubie

Större delen av natten lät det som om våra tält var inringade av apor som inte ville göra annat än att attackera! Antagligen var det fåglar, ödlor och andra djur som förde oväsen. Ekollonen och kastanjerna lossnade från sina träd och dundrade i marken. Ibland låter naturen på ett nästan läskigt sätt! Oftast är jag oberörd av det mesta, men i natt var jag lite småskraj nån av gångerna som jag vaknade. 

Vi började dagens vandring med att fortsätta längs den gamla krigsvägen som numera är mer av en stig till Rimplas. Idag kändes det verkligen att vi kommit bort från de högre bergen. Landskapet är grönare och erbjuder mindre utsikt. Men det är variationen som gör det! För första gången kändes det att slutet av denna tur börjar att närma sig. Monaco är nära nu. 

Från Rimplas fortsatte vi längs GR 5 upp till la Roche, St-Dalmas och till sist dagens högsta punkt la Colmiane på strax över 1500 möh. La Colmiane är en liten skidort så det mesta var stängt. Men vi gick till en restaurang och åt glass som var tillverkad på plats av restaurangens ägare. Det var så gott! Även idag har temperaturen legat på kring 30 grader, så att svalka sig med en glass var fantastiskt. 

Vi fortsatte sedan ned till St-Martin-Vésubie. Där stannade vi på en camping. Skönt att kunna ta en riktig dusch! Att tvätta sig i bäckar i all ära, men det är bra nog skönt att ta en dusch mellan varven!

Via-alpina dag 145

Dag 145: La Tinée-St Sauveur Sur Tinée

Något jag inte gillar det är att gå tillbaka, eller det snarare tanken på att behöva gå tillbaka. Idag fick jag börja dagen med just det. Gå tillbaka. Tre härliga asfaltskilometer fick jag gå tillbaka för att hämta mina stavar som jag glömt lutade mot ett träd. Sen var det bara att gå tre kilometer tillbaka till tältet innan jag kunde börja med de rätta morgonrutinerna. 

När frukosten var äten och allt sammanpackat så var det bara att börja att gå på riktigt. Tack vare de här natinalparksreglerna så hade vi 9 kilometer längs den hårt trafikerade asfaltsvägen ned till St-Sauveur-Sur-Tinée. Det kan tänkas ha varit den mest långtråkiga sträckan jag vandrat sen start! Asfalt är dessutom värdelöst för kroppen, ingenting på kroppen mår bra efter en dag på asfalt!  Desto närmre St Sauveur vi kom desto varmare blev det dessutom. Väl nere i det mellanstora samhället stod kvicksilvret på 30 grader! 

Jag och Nina hade sett fram emot en gofika på något café. Tji fick vi när vi kom ner och insåg att det är söndag och precis allt var stängt! Eller inte riktigt allt, bageriet var öppet så vi kunde köpa både bröd och kakor! Vi satt i skuggan på torget i flera timmar och vilade upp oss. Paret på bageriet hjälpte oss att ladda upp lite elprylar. Vi fortsatte sedan att vandra längs Gr 5 tillika via alpina leden som vi nu kommit tillbaka på i några kilometer. 

Via-alpina dag: 144

Dag 144: San Bernolfo-La Tinée

I natt var det tydligen ett sjujäkla oväder. Men det missade jag helt. Jag sov lyckligt ovetande om vad som försiggick utanför tältduken hela natten. Det var Nina som berättade för mig om åskan på morgonen. 

Till en början verkade det som att vi hade en regnig dag framför oss. Men så började det helt plötsligt att blåsa och vinden tog regnmolnen med sig bort och lämnade en blå himmel efter sig! Vi kom inte iväg att gå förrän vid 11 tiden, något som inte hade med gårdagens vinglas att göra utan helt enkelt det faktum att det gäller att passa på att torka kläder och tält när solen behagar att visa sig. Nu var det dessutom perfekt torkväder, sol i kombination med vind!

Vi började med att gå upp till passet Di Laus, 1950 möh. På vägen upp mötte vi flera jägare som var ute efter gems. Jag måste erkänna att jag alltid tycker att det känns lite otryggt att vandra och vistas i skog och mark när det är jägare i farten. 

Vi gick ned till Lago di S. Bernolfo, 113 möh innan vi gick upp till nästa pass Colle de Guercia, 2457 möh och den franska gränsen. Det här passet blev nog det sista passet på över 2000 möh som jag går upp på innan jag når denna turs slutmål Monaco. Några hundra höjdmeter innan vi var uppe så började nya moln dra in. 

På väg ned från passet så fanns det ingen egentlig stig eller led att följa. På kartan fanns ett tydligt rött streck. I verkligheten syntes vare sig färgmarkeringar eller rösen. Så det var bara att köra på känslan fram tills att vi mötte en grusväg vid Sespoul bas. Nu var det tvärtom, på kartan fanns ingenting men där i verkligheten fanns den. Vi följde grusvägen ned till vägen D2205 och följde så den asfalterade vägen tills vi kom till Isola, 870 möh. 

Efter att ha handlat och vilat lite i Isola så gick vi vidare ett vad vi tänkte skulle bli en liten bit. Men då det först inte fanns något vatten och sedan ingen lämplig tältplats så var det bara att knata på ett längre stycke. Den rätta via alpina leden går genom nationalparken Mercantour, men där får man inte gå med hundar ens om de är kopplade. Så förutom ett kortare stycke så var vi tvungna att gå längs bilvägen som går parallellt med floden La Tinée. På bilvägen får man gå med hund, det är bara i terrängen man inte får vistas. För första gången under hela turen så var jag tvungen att gå i bäckmörker, att hitta en lämplig tältplats blev inte direkt lättare efter mörkrets infall. Men efter några kilometers vandrande längs vägen så fann vi både det och drickbart vatten! Fördelen med att gå sent blev att vi nu fick äta middag under en helt stjärnklar himmel, det var så vackert!

Via-alpina dag 143

Dag 143: Rif. Talarico-S. Bernolfo

Vi vaknade till en härligt går dag. Regnet ville inte helt sluta. Men det var mest bara småskurar som kom iaf. Helt plötsligt medan vi åt vår frukost så lättade dimman! Men bara för en kort stund, men tillräckligt för att vi skulle få en skymt av hur landskapet egentligen såg ut! Det var betydligt backigare mot vad vi sett framför oss igår när vi kom. 

Vi började att gå upp mot passet Passo di Scolettas, 2223 möh. På vägen upp hittade vi ett fint hallonsnår som var täckt av mogna hallon. Uppe på passet stannade vi och fikade. Just som vi skulle till att packa oss samman igen för att gå vidare, tjocknade dimman och ännu en regnskur föll över oss. På vägen ned från passet fick vi gå genom en liten tunnel i berget. Väl nere Vallone del Piz tappade jag helt orienteringen pga dimman. Men vi hittade rätt även om det kändes som att vi gick åt helt fel vädersträck. Vi gick upp till Rif. E. Zanotti och vidare upp till passet Passo di Rostagno, 2536 möh. 

Vi gick ner till Rif. Migliorero, 2094 möh. Där vände det igen och vi gick upp till dagens tredje och sista pass Passo di Laroussa, 2471 möh. När vi började gå uppför så började även dimman att lätta så från passet hade vi utsikt för första gången på hela dagen! Men på vägen ned till San Bernolfo, 1702 så drog den in igen. Nere i den lilla byn blev vi visade till en lämplig tältplats och efter att vi lagat och ätit vår middag så gick vi upp till refugiet för lite efterrätt, varm choklad och vin : ) 

Via-alpina dag 142

Dag 142: R. Molino Vecchio-Rif. Talarico

Vi vaknade till en grå dag. Det var dimma när vi steg upp och vi hade dimma när vi gick och lade oss. Regnet har kommit och gått under dagen, men som tur var ingen ordentlig skur förrän vi hade fått våra tält på plats.

Vi började med att följa vägen upp till Ferrere, 1888 möh. Sedan började vi att följa en stig istället, en stig som inte kändes allt för vältrampad då den var tämligen igenvuxen med högt gräs. Jag hade inga regnbyxor på mig så jag blev rätt så blöt om benen.. Vi började med att gå nedåt innan det vände vid ett vattendrag. Vi gick så upp till passet Colle di Stau, 2500 möh. På vägen upp stannade vi och plockade hallon och blåbär. Väldigt gott!

Från passet gick det sedan bara nedför tills vi kom till Giardino Botanico Alpine Zodohn, 1750 möh. Alla hus var igenbommade så vi slog upp våra tält på andra sidan vägen vid en rastplats. Vi hann inte mer än få tälten på plats förrän det började regna igen. Det mesta börjar att vara rätt så blött eller fuktigt.