Via-alpina dag 24

Dag 24: Bivacco Ernesto Lomasti-Zollnersee Hütte

Om det är sant som dem säger att man växer av utmaningear är det just vad jag gjort idag. Det har varit en dag då alla mina kunskaper sats på prov. Allt från navigering, då alla stigar och markeringar för dessa gömts under all snö, men också att navigera i dimma, säkra vägval, behålla lugnet i pressade situationer osv. 

Dagen började rätt så bra, det var rätt så brant på skrå och snöigt/isigt, men med stegjärn och yxan gick det bara fint. Utmaningen där bestod i att ta på och av stegjärnen då det var ca 100 m med snö sen 50 utan och så höll det på. Men även att hitta rätt och välja en så pass säker väg som möjligt var såklart utmanande. Så kom vi så småningom till Rattendorfer Sattel. Det är så kargt och nu när snön har börjat att smälta har den mönstrats av allt grus, lera etc. Så nu kan man snacka om att månvandringskänsla!

Från Rattendorfer Sattel till Straniger Alm, gick det helt smärtfritt. Mycket snö även här. Det har jag som sagt haft hela dagen, ca 1 m ligger kvar. Min kängor började bli genomvåta här nånstans, så för varje steg jag tog kunde jag känna hur det sipprade vatten mellan tårna.  

Regnet låg i luften från start i morse, men började inte falla förrän vi var vid just Straniger Alm. Småskurar kom och gick sedan resten av dagen. Men jag hade tur, för just som jag fått upp tältet kom ett riktigt skyfall.

Sista kilometrarna till Zollnerseehütte var bland de mest utmanande jag varit med om någonsin. Det var under dessa som de flesta av mina kunskaper sats på prov. Här var de delar som syntes av stigen i stort sett helt bortspolad eller tagen av något större snöskred i vinter. Det låg träd som måste ha kommit högre upp nånstans lite varstans och i stort sett alla träd under där vi gick var knäckta på mitten. Vid några tillfällen var jag tvungen att först gå med mina saker, sen gå tillbaka för att hämta Vegas. Djup koncentration gällde hela tiden. Det tar på krafterna att vara fokuserad. En sak är säker, där ville man inte ramla. Vi tog det lugnt, bara ett att göra. Så det tog en himla tid. Inga bilder kunde jag ta av två anledningar. Den första att regnet kom och gick så den var nedpackad och den andra att jag var så helt inne i att inte ramla och att jag och hundarna skulle ta oss fram på ett säkert sätt.

Sista två kilometerna till själva hütten förbi Zollnersee-sjön är säkert väldigt lätta och snabba i vanliga fall trots snö. Men här försvann vår sikt helt och hållet. 

En liten lätt besvikelse när vi kom fram till stugan och insåg att dem låst igen bivackrummet. Missförstå mig rätt, jag älskar att bo i tält. Men när i stort sett allt man har, inkl två hundar, är genomvåta är det ganska fint att bo inomhus och kunna hänga upp ting och tang. 

Via-alpina dag 23

Dag 23: Egger Alm-Bivacco Ernesto Lomasti

Idag har det varit en sån dag då vi har haft allt av allt. Vi lämnade Egger Alm rätt så tidigt i morse. Somnar man klockan åtta på kvällen kan man inte räkna med att sova överdrivet länge dagen därpå. Vi började med att följa en grusväg till Stallensattel. Vi lämnade ett sommarlandskap men kom snart till ett som var täckt med ca en meter snö. Då den var så hård gick det ändå lätt att ta sig fram på den. 

Från Stallensattel vek vi av på en stig som ledde oss till Sella della Spalla. Här var det helt fritt från snö. Väldigt vacker vandrings längs med en ravin. Så på vår vänstra sida hade vi det hela tiden jättebrant. 

Vårt nästa delmål var Garnitzenalm. På vägen dit hade vi åter en massa snö. Bitvis väldigt trixig terräng. Där visade Vega prov på sin erfarenhet. Vi skulle ta oss förbi några av de trixiga passagerna, det var massa snö, brant och rätt så eländigt. Vad gör Vega? Hon springer upp och ned för det här stället tills hon hittar ett lämpligt ställe för oss att ta oss vidare på! Till slut så var vi då vid Garnitzenalm, 1640 möh, som ligger mitt i skidanläggningen Garnitzen. Därifrån tog vi en av pisterna upp till Garnitzentörl, 1856 möh. Märklig känsla att gå mitt i en pist där det ligger så mycket snö att man lika gärna hade kunnat ta några svängar med skidor! Ner till Nassfeldpass, 1530 möh, sen hade vi sådan tur att det fanns en väg upplogad, snöplogkanterna var 3,5 meter höga på vissa ställen!

Från Nassfeldpass var det dags för oss att ta oss an ytterligare en skidpist för att ta oss till Madritschen, 1919 möh. Även denna var helt snötäckt. Så att hitta några markeringar för leden var bara att glömma. Jag letade mig fram med hjälp av GPSen, fungerade väldigt bra. Först skulle vi ned för en pist till 1700 möh, innan det var dags att leta sig ut i helt obanad terräng. Så kom vi till Bivacco Ernesto Lomasti vid Rudnigsattel, 1945 möh. Vi ska sova där inne i natt. 

Börjar känna att jag börjar vara inne i vandringen nu, både fysiskt och psykiskt. Upplever att min kropp blivit starkare, underbar känsla!  Över 1700 höjdmeter har vi tagit totalt idag, och det känns helt fint : )

Via-alpina dag 22

Dag 22: Achomitzer Alm-Egger Alpe

Jag hade stannat betydligt mycket närmare mitt egentliga slutmål igår mot vad jag trodde. Det var bara att ta sig upp för en backe så kom vi till Maria Schnee, efter det så var det i stort sett helt platt fram till Feistritzer Alm. Ett litet snöfält skulle passeras som enda krux. Vid Feistritzer Alm skulle vi fortsätta över en äng innan vi kom till en skog, gissa vilken känsla jag hade? -Sound of music ; )

På den ängen fick vi ser vårt första murmeldjur för turen också. Har sett flera stycken idag, dem är så söta!

Genom all skog vi gått genom har det varit ett military bootcamp. Så många träd som fällts av tyngden från snö som kommit i vinter (träffade två skogsvaktare som berättade det, att det vid ett tillfälle kom för mycket snö under för kort tid). 

Vi har varit i Österrike i stort sett hela dagen, här får man inte tälta. (Även det berättade skogvaktarna). Men huruvida det är en regel eller en lag förstod jag aldrig, så jag fortsätter som innan. Just ikväll har jag frågat markägaren om tillåtelse. En tredje sak som skogvaktarna sa var att det finns väldigt mycket björn i det här området. Att jag är inne i björnland.. Tur att Bounty är med och kan skydda mig och Vega. Eller hur det nu var, jag misstänker att hon snarare skulle reta upp en eventuell björn för att sen springa och gömma sig bakom mina ben. 

Mina stegjärn har kommit till användning även idag. På väg ner från toppen Starhand, 1965 möh, var det väldigt mycket snö kvar de första 150 höjdmetrarna och rätt så brant. 

5 st strömmande vattendrag har vi varit tvungna att vada över idag. Vega gör det som om det vore den enklaste saken i världen. Bounty har jag fått lyfta över. Så då får jag först gå över med mina grejer, sen gå tillbaka för att hämta henne. Så fötterna har fått bli nedkylda : ) 

Det är en väldig skillnad att ta 1000 höjdmeter på en dag i jämförelse med 2000 som igår. Men gårdagens höjdmeter har känts i benen idag. 

Flera vackra små "stugområden" Alm, som det heter här har jag gått förbi idag. Jätteidylliska med fina timrade stugor.

Sista ca 4 kilometrarna var väldigt lättgådda. Från Dellacher Alm till Egger Alm är det i stort sett helt platt. Var ett väldigt fint sätt att varva ner på! 

Mat är en viktig del av ett lands kultur. Därför bestämde jag mig för att gå tillbaka till själva Egger Alm, efter att jag slagit upp tältet, för att äta middag på ett Gasthaus. Fick nån specialitet för det här området. Väldigt gott och maffigt som om det vore för en skogsarbetare! Vet inte helt hur jag ska förklara det, men nån form av deg med ost, kryddor och vad det sista var listade jag aldrig ut vad det var, men det kändes som potatis. Min aptit bara växer för var dag, så trots att det var så mättande gick jag ner alltihop.