Sverige runt: dag 71-79

Dag 71: Staddajåkkåstugorna-Mellan Virihaure och Vastenjaure (Vuojatsavon), 30 km.
Snön föll hela natten och under hela morgonen. Den nya snön gjorde föret tungt, väldigt tungt. Känner mig inte heller helt fräsch i kroppen, så det gör att det känns ännu tyngre. 
Vi började med att följa Stálojåhkå. Sikten var obefintlig. Inga fjällsidor syntes till och inte heller nivåskillnader på marken. Med vid 13.00 började himlen spricka upp och dimman lätta. Vid 15.00 var himlen helt molnfri! Vädret var du helt kanon! helt strålande! helt underbart! När vi kom fram till Virihaure följde vi strandkanten norrut för att sedan gå över till Vastenjaure. Vi gick över från den ena sjön till den andra vid Dujbbe. Att gå däremellan är lite bökigt, det är ett fall mellan dem och terrängen runt om kuperad. Men jag fick minst sagt lön för mödan. Och jag är väldigt glad för att jag valde just den vägen för där mellan sjöarna fick jag se en FJÄLLRÄV! :) Den var ca 150 m framför mig och väldigt fin! Jag har länge drömt om att få se en fjällräv på riktigt och nu är jag väldigt glad för att den drömmen slagit in.

Dag 72: Vuojatsavon-Vastenjaure, 9 km.
Idag har jag varit trött. Känt mig sliten och seg. Vädret har varit bra, höga moln och uppehåll. Tyvärr var det plusgrader, och det omvandlade snön på sjön till en tung massa. Det kändes som om pulkorna vägde ett ton, minst. Vi gick därför bara till klockan 14.00 idag, jag var då så trött att jag knappt kunde hålla ögonen öppna och direkt när jag slagit upp tältet och packat in allting, lade jag mig på liggunderlaget och somnade bums.
Vi rundade Duijbbe idag. Padjelanta är så vackert!
Tur att jag har så mycket jox i min bra-att-ha-påse. Idag fick jag användning av några skruvar med mutter. Pulkan ville inte följa mina spår och när jag tittade närmare på saken upptäckte jag att flera av nitarna som håller ihop skaklarna hade släppt.

Dag 73: Vastenjaure
Tröttheten jag kände av igår satt kvar i kroppen idag. Jag orkade helt enkelt inte ta mig ur sovsäcken. Så då var det bara ett att göra. Vila. Känns lite tråkigt att ligga still en sån superdag som idag. Blå himmel och vindstilla. Men men. Medan jag låg i tältet och sov/vilade/läste satt Vega ute och gjorde en av sina favoritsysselsättningar. Hon spanade. När jag började på att piggna till framåt 17.00, såg jag hennes spår. Hon gick en bit från tältet där hon hade bra uppsikt och där satt hon sen och spanade, 5 olika såna spanplatser hade hon runt tältet.Så skönt att jag kan lita på att hon inte sticker. Vega är en lättsam hund. En underbar hund. En perfekt hund!

Dag 74:Vastenjaure- lite efter Kutjaure,36 km.
I morse vare jag skeptisk och osäker på vad den här dagen skulle föra med sig för väder. Dimmolnen låg täta över sjön och jag såg ingenting när jag började gå, bara vitt, vitt och vitt. Men eftersom sprack det upp, dimman lättade och vid 11.00 var himlen helt blå! Under dagen har moln kommit och gått, men det har varit helt vindstilla! Kallgrader har jag haft, så föret har varit bra. Mitt på dagen blev jag glatt överraskad, för jag var säker på att jag såg ett par skotrar, fint med spår tänkte jag. Men när jag närmade mig skotrarna såg jag vad det egentligen var jag sett. En älgko med två kalvar. Deras spår är inte så fina att gå i.. Efter att ha skidat över Vastenjaure och kommit till dess ostliga ände kom jag till ett viste, Gievgessuoloj, och därifrån gick det skoterspår till Sallohaure, vilken skillnad det är att gå spårat! Trots att det var uppför gick det snabbare än att gå helt platt på sjön där det var ospårat. Sen gick det spår förbi Sallohaure till Kutjaure som jag kunde följa och därifrån går en led till Akkastugorna. Jag gick över till andra sidan av Kutjaure innan jag slog läger. 

Dag 75: Kutjaure-Ritsem, 28 km.
Vaknade till en kall och klar dag, inte ett moln på himlen och helt vindstilla! Vilken utsikt sen över Áhkká! Galet vackert!
Istället för att följa leden till Akkastugorna gick jag längs med älven, leden går väldigt mycket upp och ner. Idag har jag nog satt nytt pers i skidhastighet. Emelie Ljungman är i Akkastugorna och väntar! Redan kl 11.00 var jag där, vill passa på att be om ursäkt för min klädsel när jag dök upp. Jag tänkte inte riktigt på att det skulle finnas folk där. Men mamelucker är kanske nästa innegrej? Hur som helst när jag kom dit fick jag veta att Emelie inte längre var där. Hon hade åkt igår! Ute på Akkajaure fick jag tillbaka mottagningen på telefonen. Ringde Emelie och fick veta att hon var i Ritsem och att hon skulle åka hem med bussen samma dag. Som tur var fick Emelie skjuts ut till mig av ett par skoteråkare. Så vi kunde skida över till Ritsem tillsammans. På så sätt fick vi 2,5 timme tillsammans. Väldigt trevligt! Är så¨glad att jag hann fram så att jag fick träffa henne innan hon åkte tillbaka. Ost, bröd, choklad och vin fick jag av henne också, trots att det var hon som fyllt år ett par dagar tidigare (den 14 april) Tack kära du!

Dag 76: Ritsem-Sitasjaure, 20 km.
När man startar i Ritsem och ska norrut väntar en fin uppförsbacke. Vandrarhemmet ligger på 480 möh och sen ska man upp till 680. Det i sig är inte så mycket stigning, men all stigning kommer liksom på en gång. Vega hade tur idag. För jag bad ett par skoteråkare ta hennes pulka upp för branten, så hon fick springa lös de första 4 km. Oj, så lycklig hon var över det! De återstående 16 km fick hon däremot ta pulkan själv. Men det är en lätt sträcka, mest bara platt (över sjö).
Jag känner mig inte helt frisk, så jag har tagit det väldigt lugnt idag. Därför blev det en natt inne. Sen är det inte heller någon mening med att stressa när vädret är så vackert. Att ta sig tid till att bara njuta är viktigt.
Vägen från Ritsem till Sitas är inte den roligaste, den går längs just en väg. Men omväxling förnöjer sägs det ju :)
Just det, när ett fiskarpar skulle åka från Ritsem i morse undrade de om jag ville ha deras matrester (flingor och juice). Start var gott att ha i nyponsoppan och juice är fina saker. Jag drack ett glas av den till frukost, tyckte den smakade lite konstigt men tänkte att det berodde på att jag borstat tänderna. Sen drack jag ett glas till lunch. Den smakade fortfarande konstigt. På kvällen sen drack jag upp det som var kvar, då slog det mig vad felet var med den. Den var utblandad. Med sprit. Sen blev jag trött.

Dag 77: Sitasjaure-Hukejaure, 24 km.
Idag har jag haft det vindstilla och molnen har varit så tunna och höga att jag knappt märkt dem. Ännu en underbar dag med andra ord! Första halvan av sträckan gick i stort sett bara uppför. Sen gick det upp och ner ett tag. Men när jag nått stugorna som ligger precis halvvägs planande det ut (sjö) och sista sträckan var lätt att gå. Då hade jag dessutom sällskap av ett norskt par som som jag mötte i Ritsem och våra vägar korsades idag igen. Det är vackert här omkring. Vackra omgivningar i vackert väder, lycka!
I Hukejaure finns en hemmabyggd bastu. Jättefin och mysig med fantastisk utsikt! 

PISSPLATS BAKOM TC DAMERNA I TC ÅTMINSTONE PAPPERET

Dag 78: Hukejaure-Sälkastugorna, 22 km.
Ännu en natt inomhus har gjort underverk, mår mycket bättre idag! Vaknade till en helt fantastisk dag, himlen var helt blå, inte ett endaste litet moln syntes till! Sen så har jag haft det i stort sett vindstilla hela dagen. En riktig toppendag med andra ord!
Vi följde nordkalottleden från Hukejaurestugan. Först gick vi upp 120 höjdmeter för att sedan bara ha i stort sett utför och helt platt resten av vägen. Det är verkligen supervackert att gå i dalgången mellan Sälka och Rusjka, när vädret dessutom är så vackert blir det bara ännu bättre!
Istället för att gå från nordkalottleden till den plats där den korsar kungsleden sneddade vi av och gick ut på  Tjäktjåkka som vi sedan följde till Sälkastugorna. Ännu en natt inomhus. Här bastade jag också. Här har de en liten butik också, och nej, jag kunde inte stå emot frestelsen att köpa lite sötsaker.

Dag 79: Sälkastugorna-Alesjaurestugorna, 25 km.
Dagens väderprognos utlovade växlande molnighet, ett par minusgrader och vindstilla. Den verkade inte stämma helt, när jag begav mig från Sälka var det plus istället för minusgrader. Klabbsnön satt sig fast under pulkorna som därför kändes ungefär dubbelt så tunga, likaså skidorna och stavarna. Efter 8 km och nån timme var jag framme vid foten av Tjäktjapasset. Det är rätt så brant uppför. 220 höjdmeter ska man upp (då är man på lite över 1100 möh) innan det vänder och går ner igen. Över passet låg dimman tät. Det var svårt att se nästa ledkryss framför sig. Allt drog ut på tiden som det gick så tungt. Ca 14 var vi uppe på passet och kunde gå in i vindskyddet för att luncha. Dimman bara tätade på, så när jag skulle börja färden neråt såg jag inte ens fram till nästa ledkryss. Lite läskigt som jag inte visste hur pass brant det skulle vara, på kartan såg det inte så farligt ut iaf. När jag sen kom ner till Tjäktjastugan var det HELT molnfritt och vindstilla. Över passet blåste det en del. Från Tjäktjastugan väntade ännu mer utförskörning tills vi kom till Alesjaurestugorna. Sista biten där från Tjäktja värmde solen så pass att jag kunde gå i bara sportbh, härligt! Vilket väder jag haft i april! I stort sett bara underbart! Vilken magisk eftermiddag. Galet vackert! Jag är verkligen lyckligt lottad som får vara ute på denna tur!

En sak jag tänkt på i det senaste. Vilken himla tur att jag inte har samma förbränning som en ren. Då skulle jag vara smällfet vid det här laget efter allt jag tryckt i mig under den här turen..