Idag har det varit en helt UNDERBAR vårdag! Det blåste en hel del i natt, det gjorde att föret blev bättre även utanför lederna. Luften är fortfarande kall och vinden gör att den känns ännu kallare. När jag jag mot och till Guijaurestugorna hade jag vinden i ryggen, då kändes den inte allt för kall. Men när jag sen skulle gå över Guijavre-sjön hade jag vinden rätt i sidan, då kändes den riktigt kall! Det var sådär så att det bet i kinderna. Solen har kommit och gått under hela dagen, och periodvis varit framme ur molnen riktigt länge! Det är så skönt nu när det värmer och inte bara visar sig.
Vega är som sagt jätteduktig, både på att dra och lyssna på sin matte! Hon gör mig så stolt! Nu närmar vi oss silvervägen (väg 95). Inte en skidåkare har vi sett på hela påsken, men desto fler skoteråkare.De flesta visar hänsyn, men tyvärr inte alla. De bränner förbi i riktigt hög fart och håller inte ens ut.
Ikväll har vi myskväll i tältet med värmeljus, skönt att slippa jetmotorn (har ju ett bensinkök;) ett slag.
Dag 67: korsningen mellan leden och Gráddesjåhkå-Ikesjaure, 31 km.
Vilken dag! Det kan omöjligt bli så mycket bättre än så här. I natt var det lite vind, men lagom till jag skulle packa ihop lägret slutade det att blåsa! Helt blå himmel i tillägg!!! Efter att ha skidat i en kvart längs leden ner mot V 95 var jag tvungen att stanna för att lyssna. På tystnaden. Det var helt tyst, ingen vind eller något som helst hördes. Som det var helt vindstilla kunde jag gå i bara sportbh och långkalsonger. Men det gjorde jag bara i ett par timmar då jag hade fjället helt för mig själv, sen invaderades det av norska skoteråkare. Invadera måste vara rätt ord, tänk er själv en helt strålande dag mitt i påsken. Vet inte hur många skotrar det var i omlopp under dagen och de var över allt, varenda sluttning, varenda dalgång. Rena rama high chaparall! Att bli kissnödig en sån här dag längs en led där det rör sig många skotrar är inte det lättaste. Eller det är lika lätt att bli som vanligt, men desto svårare att åtgärda, om man inte vill blotta sig vill säga. Och nej, det vill jag inte. Dessa skoteråkare var över allt. När jag kommit ner till Väg 95 stannade jag för en längre paus medan jag väntade på att få den nya GPS'en, ett stort tack till Leif som lånar ut den till mig!
Jag fortsatte sedan leden mot Mavas och följde den till Ikesjaure innan jag slog upp tältet. Hela dagen har varit magisk, sjukt vackert!
Känns skönt att jag ska gå längs led hela vägen till Pieskehaure, för föret är inte kul utanför lederna. Bär inte alls bra.
Idag fick vi ytterligare en helt magisk dag! Natten var klar och kall. Några jag mötte på skoter undrade om jag frusit för det hade varit -27 grader på natten. Ytterst få och små moln har visat sig idag, helt vindstilla så med solens hjälp kändes det inte så kallt.
Jag började dagen med att gå över Ikesjaure. Sen skulle vi upp 80 höjdmeter för att sedan åka ner 250 till Mavasjaure (547möh), den gick vi över till Mavas. Sen tog vi oss upp och förbi Bierre för att sedan komma till Pieskehaure. Det är en dryg sjö att gå över, kändes som om vi gick och gick men inte tog oss nånstans. Vackert var det iaf att se Sulitelmas glaciärer och toppar.
Att vi kom fram till Pieskehaurestugan betyder att vi klarade ännu en etapp! Här väntar maten till nästa!
Måste skria det igen, underbar dag! Sol=lycka :)
Dag 69: Pieskehaurestugan
Vilodag. Har bastat och tvättat mig, och ja. Jag har borstat håret.
Igår skrev jag aldrig och tjeckerna jag träffade i stugan. De, Jiri och David, kom rätt så sent på kvällen. Vilka lirare! Mycket trevliga och roliga, vi satt uppe länge igår och pratade och idag kom de inte sig iväg förrän vid 15.00. Lite andra rutiner än mina. Men hur som helst berättade jag om min tappade stighud, dessa två var så snälla att de gav mig sitt par korta stighudar! De menade att de bara skulle gå 4 dagar till medan jag hade en lång väg kvar och alltså skulle behöva dem bättre. Det går inte att ta in hur många snälla, underbara, fantastiska och hjälpsamma människor jag träffat under den här turen!
På kvällen kom det 2 nya gäster till stugan, ett skoteråkande brödrapar från Piteå. Jättetrevliga! Pieskehaure är som sagt ett depåställe för mig, som Vega inte äter fullt så mycket som jag önskar hade jag därför hundmat över. Men dessa bröder lovade att ta med sig den gamla halvfulla säcken till Piteå så att jag kan hämta upp den där när jag cyklar förbi! Där hade jag tur :)
Dag 70: Pieskehaurestugan-Staddajåkkåstugorna, 30 km.
I morse när jag vaknade trodde jag att jag skulle bli tvungen att ta en extra vilodag pga vädret. Det blåste en hel del, men vinden mojnade under dagen. Som molnen var höga och sikten rätt bra bestämde jag mig för att gå vidare. Pieskehaurestugan ligger på 580 möh och innan man kommer till Staddajåkkåstugorna ska man upp till 960 möh innan det går utför igen och man stannar på 700 möh. Med ny proviant i pulkorna är det tungt. Föret var under större delen av dagen tråkigt=klabbföre. Den satte sig i allt, skidor, stavar och pulkor känns då som bly och Vega blir till en snögubbe trots overall och sockor. Men snön var åtminstone inte så djup, så vi slapp pulsa fram iaf!
Sikten var hyfsad, jag såg iaf konturer av fjälltoppar och sidor, det jag inte såg var nivåskillnader på marken. Visste aldrig om det gick upp- eller nerför. Tjeckerna kom den här vägen i förrgår, och de hade följt skoterspår sa de, jag såg inte ett spår. Vare sig av dem eller nån skoter. Vinden har kommit och gått under dagen, men jag har haft den i ryggen. Jag har följt Nordkalottleden och mellan Pieskehaure och Staddajåkkå går den genom en smal dalgång, där den är som smalast blåste det på rätt så friskt. Är glad att jag kom fram till Staddajåkkåstugorna, för under kvällen blåste det upp rätt rejält. Snömängden är mycket mindre här, så det hade inte varit lätt att få till nån lämur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar