Jag stannade på ett albergue natten till idag. Lyxade och åt middag där igpr och frukost idag. Lite annat än havregryn i hett vatten kan man säga ;)
För att proviantera fick jag börja dagen med att gå en km söderut till Candanchú. Både min guidebok och personalen på alberguet sa att det var så jag var tvungen att göra. Det är sista chansen på ca en vecka då jag beräknar att vara i Gavarnie. Väl där möttes jag av ett ställe lika dött som St-Martin. Såg tre män som jobbade med att fixa nån skidlift var denna mataffär ligger. De pekade och skrattade. Jag gick dit och möttes av en butik. En igenbommad sådan. På vägen gick jag förbi ett hotell som faktiskt hade skyltar där det stod att dem hade öppet. Så jag gick dit för att fråga vart närmsta mataffär, som är öppen valde jag att lägga till denna gång, ligger. Fick veta att det var i Canfranc, den trevliga receptionisten sa också att jag kunde ta bussen dit och vilka tider dem gick både dit och tillbaka.
Så då var det bara att vänta på denna buss, åka dit, göra det jag skulle och sedan åka tillbaka.
13.00 var jag åter i Candanchú med en betydligt tyngre ryggsäck och redo att börja vandra. Startade på 1500 möh. Gick upp till Col du Somport och vidare till Astún. Därifrån började stigningen på riktigt. Upp till 2168 möh och Col des Moines. Vilken belöning jag fick där i form av utsikt! Den var verkligen fantastisk med den mäktiga Pic du Midi d'Ossau. Sen gick jag nedåt, brantare och brantare ju längre jag kom tills jag var nere på 1644 möh. Där vände der igen och gick uppför till 2074 möh och Lac de Peyreget där jag nu slagit läger för natten.
Det är rätt så bestämda regler för vad som gäller när man tältar i nationalparken. Man får bla inte resa tältet före kl. 19.00 och inte ha det uppe längre än till 09.00.
Hade det inte varit för att jag gick fel idag hade jag nog kommit till refuget som jag först tänkt. 3 km och var tvungen att gå plus lika många tillbaka för att komma på rätt köl igen... Är huvudet dumt får fötterna lida ;)
Dag 13. 6/9
Dagen började med stigning, 300 höjdmeter till Col de Peyreget, 2315 möh. Det var betydligt kyligare denna morgon mot vad det varit tidigare. Så det var till att ha långbyxor och långärmat på sig.
Mer säkert än att efter regn kommer solsken är att efter en uppförsbacke kommer en nedförsbacke och vice versa. Så även denna gång, så nu gick det ner 300 höjdmeter till Refuge de Pombie.
Där kom värmen iaf något som kunde liknas med värme. Mao tillräckligt mycket för att någon från Jämtland skulle ta av sig till linne och shorts. Det fortsatte att gå nedåt, helt ner till Caillou de Soques ≈ 1300 möh.
Därefter vänder det igen, jag gick upp genom Val d'Arrious som påminde väldigt mycket om norskt landskap fast med hästar i tillägg. Helt upp till Col d'Arrious, 2259 möh. Jag hade tänkt att gå passage d'Orteig men vädret var inte alls på min sida. Massa regn och dålig sikt. Så istället gick jag ner mot Lac d'Artouste och sedan upp 250 höjdmeter till Refuge d'Arrémoulit.
Med tanke på dagens väder hade jag ingen som helst lust att fortsätta längre än så. Hur som helst känner sig både jag och mina ben oss nöjda efter över 1500 höjdmeter stigning. Jag stannar inomhus i natt som den enda övernattande gästen utöver stugvärdens familj.
Det är stor skillnad på att vara ensam och känna sig ensam. Det är stor skillnad på att vara ensam i ett tält och att vara ensam bland andra. Fick för första gången sen jag började att gå hemlängtan.
Dag 14. 7/9
Jag ångrar inte mitt val att sova inne i natt. Dagen hann inte mer än börja förrän hela himlen lystes upp av blixtar och dunder och en rejäl åskskur på det.
Jag väntade med att fortsätta tills dess att åskan slutat och regnet lugnat ner sig och började sen att leta mig upp mot Col d'Arrémoulit. När jag hade ca 50 höjdmeter kvar kom åskan åter. Det blixtrade och mullrandet ekade mellan bergstopparna och gjorde att det hela kändes ännu värre.
Jag räknade sekunderna mellan blixt och muller. Till en början ca 5 sekunder. Jag är rätt så rädd för åska och försökte intala mig att den är ju inte exakt här iaf. Men sekunderna minskade hela tiden och när jag stod högst uppe i passet så var även åskan där. Hela himlen lystes upp, det blixtrade runt om mig och vad det mullrade. Jag var minst sagt skiträdd och skyndade mig så gott jag kunde ned. Tankar som vad är värst, att vara uppe i passet eller vara nere vid sjöarna som väntade på mig. Passet torde vara värst så jag skyndade på.
Med åskan kom åskskuren. Till en början bara regndroppar men det gick snart över till hagel. Det höll i sig tills jag var helt nere vid sjöarna. Då försvann både åska och hagel, kvar var bara ett lätt duggregn.
Jag lugnade också ner mig och hjärtat pumpade inte längre lika snabbt och jag kunde istället njuta av det vackra runt om mig. Och vackert var det!
Från sjöarna höll jag mig till en stig som höll sig på ca 2200 möh tills jag kom till Virgen de las Nieves. Verkligen vacker stig och hela tiden hade jag fantastisk utsikt. När jag var vid den punkt där stigen jag följde slog sig samman med GR11 kom ösregnet tillbaka och lagom tills jag var vid refugio de Respomuso var även åskan tillbaka. Så beslutet att ta ytterligare en natt inomhus var inte alls svårt att fatta. Till skillnad från det förra refuget var detta fullt med folk.
Hoppas näsblodet stoppar! Kanske det är höjdskillnaderna som påverkar? Bra att Ni tar en vilodag :-) Puss på nosen till Vega!
SvaraRaderaDet var mest troligt bara ansträngningen som gjorde det trodde läkaren. Nu när Vega går med går jag kortare dagar och då går det bättre :)
Radera