Sverige runt: dag 49-51

Etapp 4 är nu färdigskidad! Tanken var att den skulle sluta i Kåtaviken, men pga väder och före har jag valt att ändra på rutten så nu är slutade den i Hemavan istället. 744 km har jag totalt tillryggalagt. Men andra ord halva sträckan. Nu hoppas jag på att vädret och ska bli bättre, för inte heller denna etapp har bjudit på de där "wow"dagarna. Eller en eftermiddag med riktigt kanonväder fick jag. Sen har jag fått se en järv, på ganska nära håll tom, heöt klart en höjdpunkt!  :)

Dag 49: Mellan Abelvattnet och Ropenbleriken-Norr om Atostugan, 26 km.
Idag har jag frågat mig mer än en gång, Hur många dagar med dåligt väder bör man och ska man stå ut med?! Det tar på krafterna att gå dag ut och dag in i i stort sett bara dåligt väder. Det känns som jag blivit gäst i en svartvit värld, men jag vill bort från den. Jag vill ha färger omkring mig igen! Nu är allt runt omkring mig vitt, ibland ser jag en grå himmel och med lite tur får jag se svarta träd mellan varven. Jag hade kunnat gå precis var som helst, för på många sträckor har jag inte sett annat än vitt.. Men när det väl klarnar finns det då är det galet vackert!
Precis hela natten och "förmorgonen" snöade det, men jag hade sån tur att det var uppehåll just som jag skulle packa ihop lägret och så pass klart att jag såg en del av min omgivning! Tänkte att idag blir en bra dag! :) Halvvägs över Ropen började det duggregna lite, sen ökade regnandet i intensitet resten av dagen.
På andra sidan Ropen skulle jag upp över ett pass (Rovpendurrie) på 920 möh, enligt kartan går där en stig på sommaren (såg nåt röse men inte mer, men den är säkert tydlig på sommaren kan jag tänka mig). Stigningen upp till "toppen" var fin och jämn, kunde gå med korta stighudar hela vägen. Tyvärr vart föret allt sämre i samma takt som regnandet. Väl uppe började det blåsa i tillägg och nu regnade det rejält, tänkte att det var bäst att skynda sig ner till ett mer skyddat ställe. Men att ta sig ner tog lika lång stund, om inte längre, än att ta sig upp. Föret var nu helt hemskt! Under skidor och pulkor bildades decimeter höga styltor. Absolut noll sikt hade jag också, det enda jag kunde göra var att ställa in waypoints på GPSen, ta det lugnt och försiktigt ner (som om jag kunde göra annat än att det långsamt..). Jag vill inte åka ner för nåt stup eller hängdriva. För att få bort snön från skidorna slog jag med staven. Det gick bra de första gångerna, men rätt var det var flög halva staven iväg. Den hade alltså gått av.. Typiskt. Men inte mycket att göra åt det där och då. Vega kämpade på så galet bra trots föret! Att föret var som det var gjorde att klockan blev rätt så mycket snabbt. Jag kunde inte ta mig så långt som jag hoppats och tänkt för att få så bra skydd som möjligt. (Vid det här laget blåste det på rejält, regnet piskade och slog). Att sätta upp ett tält när det blåser mycket och man börjar på att vara trött och helt genomvåt (iskall..) är inte helt enkelt. Kan inte beskriva hur skönt det var att få krypa in och "slå på värmen" för att försöka torka allt.

Lite sikt innan Ropen

Så gött att få se lite toppar och omgivning.

Sen tätade det på, men kom på nån led som gick längs Ropens norra sida.

Syns inte så bra, men en jättestor hängdriva på väg upp efter Ropen.

Samma som ovan. Vega är den svarta pricken, henne och hennes pulka fick jag upp. Men min pulka var för tung, fick gå en lång omväg med den.

Dag 50: Norr om Atostugan.
Hela natten piskade och slog regnet mot tältet och det verkade inte hade ha några planer på att ge sig när det blev dag. Jag tänkte att jag väntar lite och ser om det lugnar sig, hade ingen som helst lust att skida i det vädret. Det lugnade sig inte, det ösregnade fram till klockan 15.00 och då kände jag att det var lite sent att börja skida. Med andra ord låg jag och Vega i tältet hela dagen. Vi hade det riktigt skönt. Vega är så duktig på att vara i tält! Hon ligger där hon ligger tills hon blir tillsagd/ombedd att göra annat, så jag behöver aldrig vara orolig för bensinköken och liknande. Jag låg och läste och Vega sov. Skönt med såna dagar med :)

Dag 51: Norr om Atostugan-Hemavan, 45 km.
I natt blev det inte särskilt mycket sovit. Fy katten vilket väder det var! När jag gick ut nån gång mitt i natten för att kolla alla stormlinor på tältet blåste det så galet mycket att jag hade svårt att stå och gå upprätt. Tältet verkade däremot stabilare än jag. (För en gångs skull) hade jag turen på min sida och blåsten kom från rätt håll, kanske är det ett tecken på att det vänder nu?! ;) När allt var "stormsäkrat" somnade jag om, men sov bara till före 06 i morse. Klev då upp och började fixa för dagen (i vanliga fall kliver jag sällan upp före 07). Reden före klockan 08.00 var vi därför på väg! Föret var då hårt, Stenhårt, och jag hade fortfarande många höjdmeter kvar att ta mig ner. När jag åkt en bit fick jag se ett djur, shit, var första tanken, en varg. Men det var det inte, det visade sig vara en jättestor räv. Såg det först när den vände sig om och sprang iväg, den hade vit svanstipp och det har ju inte vargar :)
När jag kommit ner till Atostugan var föret redan förändrat, inget mer skarföre. Tanken var att jag skulle skida vägen till Boxfjäll. Men det visade sig inte gå, till en början gick det bra. Det är ganska branta backar ner till Boxfjäll och mitt i en av dem försvann helt plötsligt all snö och kvar var bara asfalt. Ojoj, nu gällde det att få stopp snabbt (annars skulle nog asfalten göra det åt mig) tänkte att den där drivan såg mjuk ut, den lägger jag mig mot. Den var inte mjuk, inte det minsta. Men det tog stopp. Sen fick jag baxa mig och Vega upp för snöplogkanten och skida på den istället. Inte lätt, men vi tog oss ner till Boxfjäll. Där gick jag in till Tärna vilt och pratade lite om min tänkta rutt till Kåtaviken. Tanken var att jag skulle följa vägen från Joesjö till Skjelmoen för att sedan vika in norr om Jofjellet. Men med bara asfalt på vägen gick inte det. Sen sa de att terrängen upp dit inte var fin att gå i och att det var många bäckraviner. Bestämde mig därför för att lägga om rutten och gå till Hemavan istället för att sedan följa Kungsleden norrut. Klimatet är dessutom sämre ju närmare gränsen man är pga den norska kusten. Så kanske slipper jag regn om jag är mer inne i landet? Det är iaf min förhoppning.
Hela vägen från Boxfjäll till Hemavan går det skoterled. Hade jag ingen aning om innan som sådana leder inte finns med på fjällkartan. Först följde jag Övre Jovattnet, sen gick leden längs med vägen tills jag kom till Joeström, där gick leden över fjället fram till Hemavan. Några riktigt branta uppförspartier väntade, men allra mest var det helt platt.
När jag var på änden av Övre Jovattnet träffade jag ett mycket trevligt sällskap på skoter som jag stannade och frågade om vägval. Dessa 6 män kommer nu att läggas till min lista över fina människor jag träffat under turens gång. På kvällen fick jag ett sms där det stod "Hej Lina. Har du kommit fram till hemavan ? Det var vi som du träffade på isen som körde skoter. Vi blev riktigt imponerade av din tur. Om du behöver husrum så har vi det med tvättmaskin. Leif J".
Jag har sagt det i tidigare inlägg, men vilka fina människor det finns! Tack för att ni gjorde plats för mig och Vega i er stuga! Och tack för en trevlig kväll med många skratt :) 
Ett stort tack till de två männen jag träffade längs leden i kväll också för att ni hjälpte mig att komma på rätt väg igen, även ni hamnar på min lista över fina människor!

Nu har jag fått duscha, basta och tvättat mina kläder! Redo att fortsätta :) Men jag kan inte fortsätta så snart som jag velat, jag hade missat en viktigt detalj i planeringen. Jag ska ju in i Finland (om jag tar mig hela vägen vilket jag hoppas på), för att få åka in och ut ur Finland med hund måste hunden vara rabiesvaccinerad och det är inte Vega. Men på måndag har jag tid hos en veterinär så det ska nu ordna sig. Lite väl många dagar i stillhet känns det som, men det måste ju ordnas. Så på tisdag först kan jag fortsätta min tur norrut igen. Men det ger mina fötters skavsår en ärlig chans att läka ;)