Sverige runt: dag 96-97

Dag 96: Pältsastugan-Treriksröset, 15 km.
Vädret var mycket bättre idag, vinden har kommit och gått, likaså moln och nederbörd. Det är en ganska tung sträcka att gå med pulka. Det är inte platt nånstans, bara uppförs- och nedförsbackar. Nedför klagar jag så klart inte på, inte upp heller egentligen. Men som pulkan väder mer än vad jag gör själv är det riktigt svårt vissa dagar, det beror oftast inte på lutningen mest utan på föret. Är inte föret någorlunda tar jag mig inte fram med skidorna på fötterna för jag dras bara bakåt. Då är det bara att gå till fots. Det fick jag göra en del idag. Jättemånga renar fick vi se idag, vad vi fått höra skulle en stor samlad hjord på 300 renar vara just där och det verkade dem vara också. Det riktigt kryllade av dem. Det har varit med blandade känslor jag gått mot röset. På ett sätt vill jag fram, men på ett annat känner jag mig inte helt redo att lämna tryggheten eller livsstilen eller vad man nu ska kalla det på fjället. Det är något visst med att vara på tur. I över tre månader har jag nu varit ute och skidat och snart är det slut. Konstig känsla.
Väl framme vid stenen efter 300 höjdmeter utför (underbart!) var jag lycklig. Tänk att jag som är en helt vanlig tjej från Jämtland, lyckades ta mig hela vägen fram tillsammans med min hund. Vega. Men Vega är ingen vanlig hund, hon är unik. Hon är världens första Bouvier som går hela svenska fjällkedjan i ett svep. Nästan 100 dagar tog det för oss. Men vi klarade det! Utan allt stöd jag fått vänner, familj och inte minst via bloggen hade jag nog inte klarat av att hålla modet uppe alla dagar då det varit så tungt att vi nästan inte rubbat oss. Ett stort tack till er alla som visat er stöd och support på olika vis!

Dag 97: Treriksröset-Kilpisjärvi, 15 km.
I natt har jag inte kunnat sova. Många tankar har rört sig i mitt huvud. Känns så konstigt att det liksom är slut. Eller slut är det ju inte, det är ju bara en början på nånting nytt. Bara utan skidor på fötterna ett tag. Ska bli fint att möta upp våren med cykeln!
Helt platt har vi skidat denna sista dag, 10 km till Kilpis men i början av byn fanns bara en camping och ett vandrarhem som var stängt för säsongen. Vi fick därför skida ytterligare 5 km för att komma till mataffären. Alldeles innan vi skulle vika av från sjön träffade vi en finländsk man som var där på skidsemester. Han hjälpte oss att hitta bästa vägen upp till affären och sen bjöd han oss på lunch på restaurangen där. Tack! Han ordnade också så att jag skulle få lämna pulkorna i ett av butikens förråd i väntan på att pappa kommer med cykeln och kan ta dem med ner. Det råkade jag sedan sabba. Jag visste inte om den lilla detaljen att man inte får slänga saker i en soptunna vid en bensinstation. Jag hade en påse med emballagen från de frystorkade rätterna som jag gick för att slänga där. Då kom en mycket arg skrikande finsk man ut (visade sig vara föreståndaren) och sa att jag inte fick slänga något där. Hans engelska var inte så bra.Det var riktigt obehagligt han stod där och skrek samtidigt som han filmade och hotade med polis. Inför kameran var jag tvungen att helt klargöra vad den låg i påsen och efter det fick jag inte längre lämna pulkorna där. Intressant. Bensindunken som var tom fick jag absolut inte lämna där, kan du inte läsa skrek han?! Det står statoil på din dunk, ser det här ut att vara en statoilstation för dig. Vilket slut på turen. Så till alla andra som tänkt gå igenom där, passa er. Han är inte att leka med den mannen.
Men det ordnade sig i alla fall, Jacek kom och hämtade oss i Majas bil. (En helt vanlig personbil, ingen kombi..) I den fick vi på något märkligt plats med alla tre pulkorna, mig, Maja och Jacek plus två hundar :) Tack Jacek för att du hämtade oss!

Skiddelen är helt slut, 1488 kilometer blev det (plus en massa extra) 

Vega i sina guldfärgade segerskor :)