GR20, Dag 4: Refuge Ascu Stagnu-Refuge de Tighjettu
Igår kväll hade vi en jättetrevlig kväll med vin och kortspel. Det var till utseendet det minst trevliga refugiet då de tidigare varit mysiga trästugor och det här var mer likt ett "vanligt" hus. Som det gick bilväg dit var det också mer människor i rörelse mot vad det varit på de tidigare.
Även i morse började vi att gå så snart som det ljusnade. Dagens etapp är den etapp som det pratas mest om på hela leden. Cirque de la Solitude är den mest omtalade passagen, det ska vara den trixigaste på hela GR20. Alla vi mött har ställt samma fråga, eller snarare kommit med samma påstående "Det går inte att passera Cirque de la Solitude med hund". Men det är ett påstående jag blivit så leds på att jag knappt reagerar när någon säger det längre. Alla hundar kan kanske inte göra det, men jag tror att på alla ställen jag tar mig fram tar sig också Vega och Bounty fram. Allt man kan göra är dessutom att försöka, blir det för trixigt kan man alltid vända om!
Så vi började att gå upp till Col Perdu, 2183 möh. Strax innan jag, Nina och hundarna var uppe på passet kom Stephan, Nathan, Roman, Maxim och hans bror ikapp oss. Vi stannade allihopa och kollade från passet ner på den omtalade passagen. Den är rätt så brant, det erkänner jag. Men efter alla skrönor så hade jag nästan räknat med något ännu värre. Härifrån gick vi i samlad trupp, så det kändes nästan som att jag var tillbaka på folkis! Jag tog av Vegas väska så att det skulle bli lättare för henne att ta sig ned.
Vägen ned klarade hundarna helt fint på egen hand. Bitvis var det väldigt brant. Men de tog det lugnt så jag behövde aldrig vara orolig. Vi gick ned till botten av Cirque de la Solitude, 1980 möh. Därifrån väntade några rätt så branta passager upp till passet Bocca Minuta, 2218 möh. En av dessa ställen skulle vara totalt omöjlig för hundarna att ta sig förbi själva enligt uppgift. En stege som på en helt lodrätt vägg, väl framme vid stegen så var det en sanning med viss modifikation. Väggen var inte helt lodrätt och stegen hade bara ca åtta steg. Med lite hjälp så kunde Vega ta en väg vid sidan av stegen och efter det var det inga större svårigheter kvar. Vid ett par tillfällen var Vega tvungen att ha lite påputt medan Bounty klarade det själv.
Från passet väntade en betydligt mindre brant väg ned till Refuge de Tighjettu, 1683 möh. Solen sken och värmde härligt när vi kom ned, så efter att jag slagit upp tältet så lade jag mig och solade en stund. Helt till solen försvann bakom bergen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar