Saker och ting ser som bekant ut annorlunda ut i dagsljus. Igår lämnade jag in min telefon på laddning i campingens reception, när jag skulle hämta ut den passade jag på att fråga efter snabbaste vägen till vandringens startpunkt. Det visade sig att jag tagit en helt ENORM omväg..
Jag gick ner och doppade fötterna symboliskt i Atlanten, sen började jag min vandring.
Att finna vägen ut ur Hendaye var lätt, jättevälskyltat. HRP och GR10 går tillsammans första biten så det var bara att följa de rödvita markeringarna. En minst sagt varm start, 26 grader i skuggan. Husen som kantade vägen genom staden gjorde dock att värmen blev allt mer påtaglig.
Som sagt så började jag att gå vid Atlanten, mao havsnivå. Börjar man på noll kan man inte göra mycket annat än att gå uppför.
En bit efter Biratou delar HRP och GR10 på sig. Där lyckades jag gå en del fel. Jag kände på mig det ganska snart och som tur var mötte jag andra vandrare i samma veva. Jag frågade dem efter vägen, dem skulle åt samma håll och sa att jag skulle slå följe med dem. Det gjorde jag fram tills vi kom till platsen där deras bil stod parkerad.
Ni som känner mig vet att jag gick ett utbytes år under gymnasiet i Frankrike. Det borde ju betyda att franskan ska sitta. Men språk är helt klart en färskvara. Men under dagens gång blev den iaf sakta men säkert bättre. Förstå går bra, men att prata.... Michelle och Patricha heter damerna jag slog följe med, båda bor dem i området och har gjort många dagsturer i regionen. Som dem känner området så bra gick vi många stigar som inte fanns utmarkerade på kartan.
På alla bergen här i Baskien strövar flera hästflockar vilt omkring. Känslan är overklig när man ser dem.
Jag gick med Michelle och Patricha till Col d'Ibardin som, när man kommer över bergen känns extremt malplacerad köpstad. Eller stad och stad, inga människor bor där. Det är egentligen bara en väg. Vägen utgör gränsen mellan Frankrike och Spanien. På ena sidan av vägen är butikerna och restaurangerna franska och på den andra spanska. Sjukt mycket folk och bilar var det där. Men kvinnorna som jag gick med berättade att så är det bara fram till klockan 20 då allt stänger, då är biltrafik förbjuden och helt folktomt.
2 km från Larrun har jag slagit upp tältet. Jag har ett 360 graders panorama med olika bergstoppar. Jag hör bjällror, vilket betyder att det antingen är får eller hästar i närheten (dessa vildhästar ser inte så vilda ut då de alla har bjällror runt sina halsar). Det är mysigt när man går, hör ljudet av en bjällra, kollar upp och ser ett par stora ögon tillhörande en häst kollar tillbaka på en.
Dag 2. 26/8
Jag började dagen med att gå uppför, mycket uppför. Eller 600 höjdmeter till Larruns topp (906 möh). Kändes som ännu mer ;) Som lön för mödan fick vi förutom att känna oss nöjda fika. Där på toppen finns nämligen en restaurang. En kopp te och en ostsmörgås till mig och skinka till Vega . Måste säga att det var en väldigt bra restaurang, kanske mest för det faktum att dem tillät hundar där inne. Vad vi däremot inte fick något av var utsikt då dimman låg tät. När vi sedan skulle gå ner, var jag tvungen att gå väldigt långsamt. Gårdagens regn gjorde stigarna leriga och hala. Den sträckan var inte markerad, vilket gjorde att även orienteringen tog lite längre tid.
Även idag har jag sett flera betande ston med sina föl. Det är som att befinna sig mitt i en saga.
Som sagt tog orienteringen sin lilla tid, det gjorde den fram till ett par km efter Col de Lizuniaga, där sammanstrålar HRP med GR11 vilken är välmarkerad.
Jag hade samma tur idag som igår med regnet, det lät sig vänta tills dess att jag gått upp mitt tält.
Dag 3. 27/8
Även idag var tältet vått när jag packade det samman, men inte mycket att göra åt det, bara att bära lite tyngre..
Man kan sammanfatta första halvan av dagen med att gå uppför . Det gick uppför och dimman låg tät. Där har vi första delen. Därför valde jag att inte vika av leden mot Arizkung . Gör man det måste man gå helt obanad terräng en sträcka. Inget jag önskar göra utan sikt. Så istället följde jag GR 11 hela vägen till Elizondo. Andra halvan av dagen kan sammanfattas med nedför. Högsta punkten var 850 möh och avslutades på runt 200.
Många hästar har vi sett och passerat och ännu fler får. Vad som däremot lyste med sin frånvaro var andra vandrare.
Nån km innan Elizondo satt en lapp uppsatt på en grind. På lappen fanns ett namn och ett telefonnummer man kunde kontakta ifall man behövde någon form av vandringshjälp, som jag saknar en del av sträckan kontaktade jag personen på lappen, Mark från Amerika.
Jag och Vega har blivit inbjudna till hans hus, så här stannar vi inomhus i natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar