Efter en god klassisk spanska frukost var jag mer än redo att sätta igång att vandra. Mark vandrade med mig första biten. Trevligt att ha någon att prata med. Han gick med mig till Harguibel, ca 900 möh, ca 700 höjdmeters stigning. Vega hade turen att få gå utan klövja den sträckan då Mark erbjöd sig att ta den åt henne.
Precis innan jag kom fram till spanskfranska gränsen var jag säker på att jag hamnat i "Nangijala" eller iaf i något paradis. Blå himmel, den mest fantastiska utsikt, spektakulär natur, en bäck som hästar drack ur och vart än jag såg hästar som betade grönt gräs.
Upp till själva gränsen var det lätt att hitta vägen, som jag bara behövde följa GR 11, men därifrån och ner till Aldudes var det inte fullt så enkelt. Inga markeringar, många väger men nästan inga av dem fanns med på min karta så vart dem kunde tänkas leda hade jag ingen som helst aning om. Orienteringen tog mao en del tid som jag mest gick kompassgång.
I Aldudes finns inte mycket, ett väldigt litet samhälle, men det fanns iaf en kombinerad bensinstation/mataffär. Så innan jag gick vidare passade jag på att proviantera lite. Jag vandrade upp till Haritzchild innan jag slog upp tältet för natten. Imorgon kommer jag mest troligt att ansluta till "El Camino"-leden som jag vandrade i maj.
Alla toppar börjar bli högre, de "riktiga" Pyrenéerna närmar sig :)