fredag 24 maj 2013

El Camino dag 24-28

Astorga-Rabanal del Camino: 21 km.
Har haft en helt fantastisk dag. Det har varit jättevackert hela vägen idag. I stort sett inga bilvägar och naturen blir bara allt vackrare!
Har inte haft ont på ett endaste ställe i hela kroppen under hela dagen heller :)
Både naturen och byarna har varit vackrare mot vad de har varit nu ett tag, så hela dagen har jag gått och bara lett.

Richards ena ben har svällt upp en del, så han bestämde sig för att stanna i Astorga för en vilodag. Så för första gången sedan jag startade har jag gått ensam. Eller jag gick inte ensam så mycket idag heller, de första kilometrarna gick jag och hundarna själva. Men i Santa Catalina de Somoza dök en värmländska upp och frågade om inte vi kunde gå tillsammans resten av dagen. Kajsa heter hon, jättetrevlig kvinna bosatt i Canada sen många år tillbaka.

300 höjdmeter har vi stigit idag. Imorgon väntar 350 till, men dem kommer att komma alla på en gång, idag har dem varit utdragna över 20 km.

Varje dag träffar man på nya spännande och trevliga människor. Idag träffade jag bla Julien från Frankrike som varit på resande fot i 9 år. Han har en hemmagjord vagn som han drar efter sig med grunden från en "shoppingväska på hjul". Men den liknar mer en blandning av sulky och lådbil. Igår mötte jag en David som sedan fyra år tillbaka bor i ett övergivet hus innan San Justo de la Vega. Där delar han ut mat och dryck till pilgrimer. Ingen av dessa män var särskilt gamla. Gemensamt hade de att dem ledsnat på hur samhället ser ut.

Hundarna väcker fortfarande uppståndelse var än de går och kan säkert hittas igen lite varstans på internet :)


söndag 19 maj 2013

El Camino dag 21-23

Mansilla de las Mulas-León: 19 km
Vega har varit öm i ett framben idag, eller tass verkar det snarare vara som hon går i stort sett normalt när hon har skor på. Men för att vara på den säkra sidan har jag tagit större delen av hennes packning i min.
Jag har gått tillsammans med Richard även idag. Vi åt middag tillsammans igår och då med en tysk, Klaus. Klaus satt vid vårt bord även vid morgonens frukost och vandrade sedan med oss hela vägen till León.
Klaus är en rätt så tystlåten man, men väldigt rolig. Det är svårt att avgöra hur gammal han är. Han går Caminon för att han sörjer att han och hans fru inte kan få barn. De har provat flera olika metoder så som IVF men inget fungerar för dem.
Mitt på dagen idag så hade jag glädjen att få träffa Bloo och Robert igen. Chatrin var tyvärr inte med dem som hon brutit ett litet ben i foten pga överansträngning. Hon måste därför vila i en vecka. Stackarn!
Jag har också träffat Mary idag, hon är från Canada och vi har mötts på flera ställen under vägen fast det var några dagar sedan sist nu. Jag blev därför väldigt glad över att se henne.
Det är en äldre tysk kvinna som går ensam, henne träffar jag på dagligen. Hon kan inte ord på engelska så vår kommunikation består huvudsakligen av kroppsspråk. Men jag blir alltid glad av att se henne och hon ger mig alltid en varm kram. Nu har jag kommit en bit över halvvägs och känner redan att det är många jag kommer att sakna när det är över.

Efter mycket om och men fann vi ett riktigt bra boende i León, vi hyr tre studentlägenheter. 10 euro kostar det, vilket är samma pris som alberguen tar fast mycket högre standard :) Hundarna är glada över att få vara inne igen :D

Richard sons har kommit från London idag och de ska vandra tillsammans ett par dagar. Vi var ute och åt tillsammans ikväll samt Klaus. Klaus hade för övrigt sin sista vandringsdag idag, imorgon åker han hem för att återvända till sitt jobb. Vi hade en supertrevlig kväll med galet mycket skratt.


torsdag 16 maj 2013

El Camino dag 18-20

Calzadilla de la Cueza-Sahagún: 25 km.

Sen start, men utvilad. Hundarna var pigga efter en natt i hotellsäng :)
Efter att ha ätit frukost så börjar vi dagens vandring. Kom inte långt förrän mina fötter började klaga högljutt igen. Igår var dem ömma, idag olidliga. Men jag stapplade mig fram till Ledigos. Där stannade vi (jag, Richard och hundarna) i en park. Chatrin, Bloo och Robert mötte upp där. (Chatrin är australienska, Bloo är Skotte och Robert är engelsman). Jag har mötte dessa tre fantastiska människor dagligen i snart en vecka. Chatrin spelar Ukulele och har en med sig på sin vandring. Hon spelade och sjöng i parken och hennes sångröst är verkligen vacker, hon var ackompanjerad av ortens alla fåglar vilket inte gjorde det hela sämre.
Richard var in till byns lilla butik och köpte bröd och pålägg så vi hade picknick. Allt var så perfekt. Kanske det bästa ögonblicket under hela caminon så långt.
Mina blåsor på fötterna har blivit allt sämre och ökat i antal. Chatrin och Bloo gjorde sitt bästa för att plåstra om dem, och det blev faktiskt bättre. Jag lyckades därför vandra ytterligare 16 km innan dem gav upp helt.
Den här dagen blev för lång. Det är därför jag inte orkar skriva något.
Vädret har varit bra om man bortser från en halvtimme på eftermiddagen när det åskade en bit bort och det kom en rejäl skur. Men lika snabbt som det vädret drog in försvann det igen.
Hundarna har varit jätteduktiga idag (som vanligt). Yoda sitter fortfarande fast i Vegas väska, det är verkligen fascinerande att se hur dem "samarbetar". I Början kunde man vara säker på att om ett hinder dök upp längs vägen så gick dem på varsin sida om det.


tisdag 14 maj 2013

El Camino dag 15-17

Hontanas-Itero de la Vega: 20 km
I natt sov jag min allra första natt på ett albergue. Richard, som jag nämnde att jag vandrade tillsammans med igår, bjöd på boende i ett albergue. Därav att jag hade min första natt på ett. Det var som att sova mitt i en snarkande symfoniorkester.. I rummet var det 5 rader med två våningsängar i varje. Över hälften av dem som sov i dem snarkade, inte en sekund var det tyst. Men min kropp behövde verkligen en natt i en säng, mitt liggunderlag är så tunt att jag fått blåmärken på både höfter och axlar..
Brian och jag vandrade vår sista dag tillsammans idag, han ska nu sätta iväg i sitt eget tempo till Compostella, det har minst sagt varit speciellt att vandra med honom. Har aldrig träffat någon som honom tidigare, och jag är väldigt glad att jag mött honom. Han har ändrat mitt sätt att se på många saker.

fredag 10 maj 2013

El Camino dag 8-14

Logrono-Ventosa: 22 km

Så skönt att sova inne ! ;) Hundarna var nog däremot de som uppskattade det mest, vid 16-tiden igår fick vi vårt rum. De hoppade genast upp i en varsin säng där de sedan stannade till 7.30 imorse när vi började att gå. Att det är lördag idag hade jag helt missat, så när jag äntligen lyckats leta mig igenom staden med hjälp av spanjorer som inte kan ett endaste ord på engelska. (Vilken tur att vi har kroppsspråket!) Så såg jag att jag var för tidig. De öppnade visst inte förrän 9.30. Ska bli skönt att skicka hem lite prylar så att väskan börjar att väga lite mindre ;) 2,5 kg lyckades jag skicka hem! Vegas väska är åter igen tyngre idag som jag var till en veterinär och köpte hundmat igår.

lördag 4 maj 2013

Bilder kommer..

Så snart jag får tillgång till en "riktig" dator ska jag uppdatera alla inläggen från den här turen med foton.




fredag 3 maj 2013

El caminio dag 4-7

Cizur Menor-Cirauqui: 24,5 km
Det var väldigt tur att vi hittade det gamla tornet att campa i för regnet har fullkomligt vräkt ner hela natten plus morgonen. Det är verkligen så mycket skönare att kunna packa ihop ett torrt tält än ett som är genomvått.

Dagen började med vandring genom enorma rapsfält och ängar, sedan upp mot Monte del Perdón där står det skulpturer i järn på gamla pilgrimer. Vägen upp var rätt så brant och för att göra det hela ännu lite jobbigare så var det så lerigt att skorna satt sig fast samtidigt som man hela tiden drogs lite bakåt.

Men utsikten från toppen gjorde att det helt klart var värt "besväret". Det var som att blicka ut över en karta där man såg alla städer man skulle komma att gå igenom resten av dagen (samt några av dem man redan passerat dagen innan).
Efter att man kommit ner började kilometrarna rulla på lite snabbare. Att man hela tiden såg ett delmål gjorde vandringen en del lättare. I slutet av ett samhälle såg man nästa osv.
Kroppen börjar sakteligen att vänja sig vid vandring samt ryggsäck, men vänsterfoten klagar fortfarande en del.

Jag är glad att jag funnit en så bra vandringskamrat som Brian, vi pratar om det mesta medan vi vandrar. Han har varit med om mycket, och ser saker på ett annat sätt än vad jag gör. Han lever en helt annan livsstil. Många kommer ner ensamma för att göra denna pilgrimsvandring, men det verkar som de flesta hittar någon som de slår följe med längre eller kortare sträckor. Jag och Brian har vandrat tillsammans i 4 dagar nu. Man möter många intressanta människor längs vägen.

Vega och Yoda kan redan tänkas vara de mest fotograferade "pilgrimerna" genom alla tider. I stort sett alla vi möter vill ha ett foto av dem.

Solen fick jag se för första gången idag, under några timmar på eftermiddagen hade den bestämt sig för att komma fram ur molnen, äntligen. Började så smått vara leds på allt regnande. Hundarna med. Utan deras regnoveraller hade det inte varit särskilt roligt. Speciellt inte för Yoda som blir kall så lätt. Vid alla pauser fram till denna eftermiddag har hon krupit ner under min tröja eller jacka för att få värme. Idag när solen sken nöjde hon sig med mitt knä :) Vega är jätteduktig med sin väska, idag har hon ändå för fått bära lite mindre för att få lite vila eller vad man ska säga.

Jag har verkligen två helt fantastiska hundar!

























Cirauqui-Ayegui: 18 km
Egentligen var det lätt terräng att gå i idag, inte allt för mycket variation i terrängen, men hela kroppen har varit seg.

Allt mer blommor finns längs vägarna och på träden. Det är så vackert med alla färger. Spanska gamla byar och städer är stämningsfulla att vandra igenom. Men det är inte mycket rörelse i dem om man bortser från alla pilgrimer som bara tycks tillta i antal för var dag som går.

Gårdagens vila för Vega tycks ha gjort susen, idag har hon varit mycket piggare trots att värmen har kommit. Hela dagen har jag kunnat vandra i shorts, härligt :)

Idag skulle jag egentligen ha passerat Monasterio de Irache, men en feltagning i en korsning gjorde att vi missade det. Monasterio de Irache är känt för att dem har en kran som man tappar upp vin till sig själv ur. Mao är de kända för att dela ut vin gratis till pilgrimer.

Nattens läger är mellan en olivodling och ett vinplantage med utsikt över ett vackert berg åt ena hållet och ytterligare en vinodling åt det andra.















Ayegui-Torres del Rio: 27 km
Benen gör sig mer och mer påminda, likaså fötterna. Men alla jag pratat med verkar känna det samma. Alla säger också att alla andra sagt att det blir lättare och lättare att gå för var dag som går, men upplever det motsatta själva.

Jag har vandrat igenom små samhällen (som alla ligger på höjder) och genom vin-, oliv-, och mandelodlingar. Jobbigaste sträckan hittills har tillryggalagts, den var inte jobbig rent fysiskt (eller det var den också..) Men 12 km genom fält och inte så mycket som ett hus passeras gör att man får känslan av att man går och går utan att komma framåt. Hela dagens etapp har varit längs stenhårda jordvägar. Det klagar mina fotleder över. Men det har varit vackert! Gillar verkligen rapsfälten med vallmoblomster i. När man sedan får se olika rovfåglar segla över dem (på nära håll) kan man inte annat än fascineras över naturen. De snöklädda bergstopparna i fjärran gör inte det hela sämre.

Värmen har inte kommit ännu, så både jag och hundarna kan vandra utan problem.
















Torren del Rio-Logrono: 20 km
Även om vi alla som vandrar går med olika hastigheter så möter man ändå på ungefär samma människor varje dag. Man blir passerad och passeras av de samma, så på ett sätt känns det som man känner varandra. För varje gång man ses ger/får man ett allt större leende. Växlar några små ord och går vidare.

Det har varit rätt så tungt att gå idag, pga av att cirka halva sträckan gick längs asfalterade vägar. Det är hårt för alla kroppens leder. Att ryggsäcken väger ca en tredjedel av min vikt gör kanske också sitt. Det har varit en rätt så¨kuperad sträcka. Men det är lite gött det med, variation förnöjer. Vi kom fram till Logrono rätt så tidigt idag. För att både jag och hundarna skulle få ila tog jag in på ett hostell. Tror verkligen att mina fötter behöver det, undrar lite när mina småtår kommer att bli sig själva igen. Båda är dem helt täckta av blåsor, den högra börjar i tillägg att byta färg :/ Blir det sämre måste jag nog uppsöka läkare. Jag var iaf till ett apotek idag och skaffade nya sulor till kängorna så att hålfoten ska få lite mera stöd. Hoppas att det kommer att fungera så kanske jag slipper så trötta fotleder, knän och höfter.

Jag och Brian börjar bli riktigt bra och nära vänner, vi pratar om precis allt mellan himmel och jord. Det hade jag inte i min vildaste fantasi räknat med, att jag skulle bli vän med en hemlös. Det låter så illa när man säger det. Men det är precis vad han är och precis vad han trivs med att vara. Ett aktivt val från hans sida. Vet inte hur mycket mera jag kan skriva om det, ifall han någon gång skulle läsa detta...